Hösten 2011 gick jag i T4, min fjärde termin på sjuksköterskeutbildningen på universitetet i Umeå. Det fanns redan en öppen facebookgrupp med mycket diskussion. Johan Larsson kom upp från Stockholm och berättade hur de jobbade där med Inte under 24000, och då kom också vi igång mer organiserat.

Det fanns två linjer i diskussionerna, som jag uppfattade det: Den ena kollektivistisk. Man ville ha gemensamma löneförhandlingar. Viktigt att inte sparka neråt utan framhålla att även städare, vaktmästare och undersköterskor behövs. Tillsammans få upp lönerna i vården. Den andra en lite mer snäppig linje, där man framhåller att just sjuksköterskor är väldigt viktiga. Ett legitimationsyrke. Det är bra med individuella löner. Mer som Vårdförbundets linje.

De här olika synsätten enades genom kampmetoden: Kräv en viss ingångslön, vägra gå under den, tillsammans med dina kollegor. Men de olika linjerna fick olika uttryck rent taktiskt. Här uppe kom det med tiden att spela roll. Jag tror att den individuella linjen fick större genomslag genom att det blev så mycket fokus på de ledande talespersonerna.

Vårterminen 2012

Den första riktigt spännande terminen blev våren 2012. Vi hade mycket möten, flygblad, en lyckad demonstration. Jättebra tal. Sånger, lånade hockeyramsor, andra människor stannade till på torget och sjöng med. Upproriskt möte i fullsmockad aula. Vår talesperson Sara var karismatisk, vältalig, säker, rolig, så jävla bra. Media var där. Otroligt många fick upp ögonen för lönekampen.

Min känsla var ändå att rörelsen i för hög grad kom att förknippas med talespersonerna. Ledningsgruppen syntes mycket i media. De la ner mycket jobb på att skriva debattartiklar och delta i intervjuer. Både ledningsgruppen och andra studenter hade nog förhoppningar om att det i sig skulle leda till högre lön.

Energin låg inte på att förbereda studenterna på mötet med avdelningscheferna på sjukhuset, anställningsintervjuerna då man pratar lön och ska våga tacka nej. När T6orna gick ut efter vårterminen så låg ingångslönen kvar på 21500 och studenterna tog jobben i alla fall. En del tog jobb hos kommunen och fick högre. Några drog till Norge. Trots den väldigt peppiga våren så misslyckades vi. Lärdomen av detta formulerades inte så tydligt då, men det kom sen.

I slutet av vårterminen 2012 bjöd vi in personal från sjukhuset för att diskutera bl.a.: Varför ska studenterna få/begära högre lön än vi har? Det kom tio-tolv sjuksköterskor från sjukhuset och det var ett bra möte. Det bestämdes att fackliga förtroendevalda på sjukhuset tillsammans med två från 24000 skulle samarbeta. Men det rann ut i sanden.

IVA-sköterskorna på Norrlands Universitetssjukhus sa upp sig kollektivt sommaren 2012, i protest mot för låga löner. Vi studenter var där med en smörgåstårta. Det uppskattades och peppade i alla fall oss. Men det ledde inte till något fortsatt samarbete grupperna emellan.

Höstterminen 2012

Hösten 2012, då jag gick min sista termin, kom nya problem. När man går i T6 så är man länge ute på praktik. En del praktiserar utomlands. De som gick på anställningsintervjuer hade inte möjlighet till den dagliga återkopplingen som vi fick när vi hade lektioner tillsammans varje dag.

I T6 blev man även måltavla för landstingets aktiva intresse i en. De bjuder in alla T6-or på rekryteringsmiddag i en festlokal. HR-specialisterna är där och har individuella samtal med studenterna. T6-orna hade varit på middagen vårterminen 2012 och vi fick höra att folk blev rätt snärjda av de där samtalen i den trevliga feststämningen med de sköna, lömska personalvetarna från HR.

Vi diskuterade om vi skulle låta bli att gå på den där jävla middagen. Men vi kom fram till att det skulle vara frivilligt att avstå, var och en fick bestämma själv. Några gick, och en del svek redan där, gick med på jobb till lägre lön, och höll tyst om det. Det splittrade oss.

Det var tufft och konfliktfyllt under hösten. Vi kom överens om att för att pressa upp löneerbjudandena skulle ingen ta jobb före 20 december. (Våra höstterminer varar till 17 januari.) Datumet sköts fram steg för steg. Kommunen bjöd 24000, men landstinget höll fast vid 21500. En person erbjöds några hundralappar mer. Hen hade jobbat åtskilliga år – typ 20 – som undersköterska.

Sen hände det: Ett par chefer bjöd 24000 i anställningsintervjuer. Vi blev glada och spred att vi hade vunnit. Men cheferna drog tillbaka sina lönelöften, landstinget stoppade dem.

Vi sa: Håll ut, de som håller ut längst kommer att få högst lön. Och så blev det också. Men man måste förstå att för t.ex. en ensamstående förälder blir det väldigt oroligt att inte ha något jobb klart när slutet av studietiden närmar sig.

En bit in i januari började folk ta jobb till lägre lön.  Vi var några som fick 23500, på sjukhuset uppe i Lycksele i Lappland. Vi tog det till sist, vi höll inte ut längre än så. Ingen fick 24000 från vår klass. Det konstiga var att de från Vårdförbundet var överlyckliga, sa att vi hade vunnit. En storseger! Vi stod bara och tittade på dem. Ingen hade ju fått 24000 inom landstinget! Men de ville väl uppmuntra oss och säga att vi hade jobbat bra.

Vårterminen 2013

När vi skulle lämna över till nästa gäng T6-or vårterminen 2013, försökte vi föra vidare våra erfarenheter till dem. Jag höll i det snacket och jag sa bland annat: ”Gå inte på landstingets rekryteringsmiddag eller några andra rekryteringsaktiviteter. Ni blir alltid lite lurade. Det är inte nån konspiration, men de har sina intressen och det är inte att höja vår lön. De kommer att försöka få er dit de vill. Fokusera inte på att få några av er att synas mycket i media. Gemensam kamp kommer att avgöra om ni lyckas. Gör ett bra statistiskt underlag tillsammans, gå på så många lönesamtal som möjligt så att chefen får höra era nej. De ska känna att ”Nu har jag haft många på intervju, men shit, ingen jävel vill ta anställning”. Skäms inte över att de inte ger vad ni vill ha. Försök se till att ni har någon att prata med efter ett lönesamtal. Stöd varandra men frys inte ur någon som tar jobb till lägre lön, det leder ingen vart.”

Dessa T6-or valde att inte gå på landstingsmiddagen. De syntes nästan inte alls i media. De följde råden, tror jag. Och när de gick ut erbjöds de 24000 från landstinget. Det är klart att det var mycket som påverkade att det äntligen blev ett genomslag. Att vi hade fortsatt kampen fast vi inte vann direkt och inte minst att rörelsen växte i hela landet. Stockholm hade väl redan höjt kravet till 25000 vid det laget.

Framme vid 25000

De följande terminerna fortsatte också att vara aktiva. De höjde lönekravet och till sommaren 2014 höjdes alla sjuksköterskelöner till 25000 i landstinget. Terminen därefter, HT 2014, hade ingen organisering, det uppenbara behovet fanns inte längre.

Det har varit en spännande resa. Många som varit med och kämpat är unga människor, 20-21 år. De har kanske inte varit på någon kollektiv grej sen konfirmationen eller kanske i ett innebandylag, och så dras de in i den här kampen. Man märker att de påverkas, får ett konfliktperspektiv på förhållandena på arbetsmarknaden.

Detta perspektiv saknas hos en del äldre sjuksköterskor som är bittra för att de unga kommer in med högre lön. Man kan förstå dem till hundra procent! Jag kan själv känna att det är konstigt att jag har en lön som någon som jobbat hur länge som helst. Men de måste begripa hur sånt här händer, att om de inte kämpar så kommer ingen och höjer deras lön.

Det pågår ju också –  kamp bland yrkesverksamma. Både att säga upp sig kollektivt och att sätta en gemensam lägstalön som studenterna har blivit accepterade och respekterade metoder.

Man blir trött när man pratar med chefer om lön

Jag jobbar på sjukhuset nu och har 25000 i lön. De var också typiskt, hur det gick till. Jag sitter i jobbintervju och chefen säger att hon kan inte ge mig mer än någon annan har. Hon föreslog 24000, vilket skulle bli en lönesänkning för mig, jag hade jobbat i Stockholm ett tag.

Jag stod på mig och till slut gick hon med på 25000. Sen visade det sig att de hade redan bestämt att höja alla sjuksköterskor till 25000. Jag var ju lika glad för det, ja gladare, men vilket onödigt trams på jobbintervjun då. Man blir trött när man pratar med chefer om lön.

Ur en intervju med Trond Sjöström, sjuksköterska i Umeå. Illustration: Robert Nyberg, tecknare.

Fler berättelser om Inte under 24000: Öppen kamp och hemlig grupp; De blå rockmärkena lyste på varenda student; 24000-kampen rullar vidare