Jordbro 2009

Del 3 om Lagena. Intervju med Jessica Moya, som arbetade på Lagena och var aktiv i klubbstyrelsen.

– Hur förbereddes strejken?

Efter utpressningsförhandlingarna där vi vägrade gå med på försämringar av vårt avtal mot att färre skulle sparkas, kom 15 maj 2009 beskedet om att Lagena ville säga upp folk igen. De kallade till informationsmöte i slutet av en arbetsdag. De ville väl dämpa oron och få förståelse för företagets agerande. Det var frivilligt att gå på mötet, inte obligatoriskt. Då ordnade vi ett eget möte samtidigt, utanför företaget, på busshållplatsen. Alla arbetskamrater kom ut och var med på mötet. Lagret ligger bakom kontorsbyggnaden, längre in, vi syns inte utåt. Inte ens chefer såg annars hur många vi var.

Nu blev vi plötsligt synliga. Vår klubbordförande Patrik stod på bänken vid busshållplatsen. Han är en duktig talare. Han frågade: Vad ska vi börja med? Folk fick tänka och reagera. Men de bemanningsanställda var inte med. Vi fick höra att många av dem var glada för att de skulle få bättre och säkrare jobb när direktanställda sades upp. Det kändes tungt. Men några av dem var ändå med i protesterna vi ordnade.

Vi började med media, en intervju i SVT. Sen demonstrerade vi vid Systembolagets huvudkontor i Kungsträdgården. Då kom även Handels ombudsmän dit. Nästa vecka gick vi till LO-borgen. Vi ville väcka LO, de var så tysta, det här med bemanningsföretagen gällde ju inte bara oss. I en månad pågick olika sådana aktioner. Men företaget stod fast vid sitt varsel.

Patrik meddelade företaget att den 13 juni skulle alla utom tre stycken i styrelsen avgå från sina uppdrag. Några i styrelsen hade diskuterat det i förväg, redan i april. Det kommer att brinna snart, sa Patrik då. Om det blir strejk så vill jag vara med, sa jag.

Vi pratade om att vi måste säga upp uppdragen i god tid, och att vi skulle låta tre personer i styrelsen vara kvar på sina uppdrag. Men vi analyserade inte hur det fackliga arbetet där inne skulle bli, vilka svårigheter de tre som blev kvar skulle ställas inför och risken att de inte skulle palla trycket. Vi borde analyserat deras roll och vi borde ha pratar mera med dem som blev kvar.  Finns det minsta karriäristtendens så ska man inte lämnas på ett sådant uppdrag.

Vi hade också diskuterat hur strejken skulle genomföras. Om vi strejkar inne, sitter still på våra truckar, då kommer inte media in, vi blir osynliga. De får inget plockat men de kan placera om oss, t.ex. till mottagningen och då blir det svårare. Bemanningsanställda kommer också in, de kommer att jobba. Om vi vägrar men de inhyrda kör på, då kommer varorna ut. Även om det blir förseningar så märks det inte tillräckligt utåt.  Därför är det bättre att vi är utanför och blockerar. Varorna kommer inte ut och vi syns utanför, så tänkte vi.

Vi höll oss tysta ganska länge om att vi avgått från våra uppdrag. Fredagen den 13:e efter kl 15 kunde vi tala fritt och då hade vi ett inofficiellt möte i fikarummet. Folk skrev på en lista att de var beredda att strejka. En kvinna räckte upp handen och sa: Jag tänker inte strejka. Vi sa: Vi har respekt, bättre att tala om det nu än att vi får en kniv i ryggen sen. Det var bra att det kom upp.

Strejken skulle inledas på måndagen. Arbetsdagens början var kl 6, men vi skulle samlas 5 för att det skulle bli en marginal då vi kunde kolla läget, se om alla fortfarande är kvar och beslutna att strejka. Båda skiften och daggänget skulle komma redan på morgonen.

Beslutet att verkligen genomföra strejken togs på måndagsmorgonen.

– Ett stort problem under strejken var samma problem som det ni strejkade emot – att man splittrar arbetarna genom att använda bemanningsfirmor. De flesta bemanningsanställda arbetade tydligen under strejken. Hur var stämningen mellan direktanställda och bemanningsanställda före strejken?

2008 hade vi lyckats få företaget att minska användningen av bemanningsföretag och istället direktanställa personer som var inhyrda. Vi hade kämpat länge för det och det gav en bättre stämning på arbetsplatsen. De flesta fick ett halvårs visstidsanställning och tanken var att de skulle bli fasta sen. Men istället blev de uppsagda i slutet av året. Det var jättesurt. De varslade alla visstidarna plus 15 fastanställda. De fick gå en och en eftersom de hade olika uppsägningstider. Och istället kom det in bemanningsanställda! Ingen vidare besparing… Varje gång någon försvann kom det ett nytt ansikte.

Vi lyckades aldrig återskapa den goda stämningen igen. Det var mycket lättare under den perioden när vi kunde säga: Vi kämpar för att ni ska få samma rättigheter! När det inte funkade längre, när det började gå bakåt igen, och fastanställda byttes ut mot bemanningsanställda i stället för tvärtom, då blev det mer ”vi och dom”.

Vi som slogs för våra direktanställningar, och de bemanningsanställda som fick höra från sina chefer, att Lagenas plan var bra för firmorna.  Då ställdes vi mot varandra och ibland fick nog de bemanningsanställda känna av det. Det blev svårt. Men det är ett råd till andra i liknande sits att man får aldrig ge upp att försöka organisera de bemanningsanställda även om det är svårt.

– Kunde ni inte ha med de bemanningsanställda i klubben?

Det gick inte eftersom vi hade olika arbetsgivare. Men hade vi haft ett möte med alla i det här läget när det började närma sig en strejk, så hade det varit bra. Vi kunde ha pratat om arbetsmiljön, om rättigheter de har i samband med strejk t.ex. Men vi skulle inte kunnat säga allt. T.ex. så hade bemanningsföretaget sina gruppledare på golvet. Vi skulle inte veta vilka vi kunde lita på, särskilt inte i ett läge där de fått höra att ”om de direktanställda får sparken så får ni mer jobb”.

Många bemanningsanställda jobbar på firmor där både anställda och cheferna talar samma språk, ofta får släktingar jobb på samma ställe och man vill inte ställa till det för någon annan. De är i en beroendesituation.

Vi analyserade inte den situation de skulle hamna i. Vi analyserade läget bland de direktanställda, hur vi genom medlemsmötesbeslut skulle kunna hitta våra gemensamma nämnare och kämpa tillsammans. Det var svårt nog. Vissa ville strejka, andra var rädda, tänkte på sin ekonomi, sin existens. Det var diskussioner på medlemsmöten och beslut där som avgjorde vilka steg vi skulle ta.

– Finns det något mer som du nu tycker kunde ha funnits med i förberedelserna?

Det är lätt att säga i efterhand, att det eller det borde vi ha pratat om. Men det går inte att förutse allt som kan hända. Vi hade små täta möten under strejken. Försökte förbereda steg för steg från där vi var. Men kanske att man skulle kunna sprida mer kunskap och erfarenheter i den vanliga fackliga verksamheten, innan man hamnar i en strejksituation. Personer som varit med i strejker, i Sverige eller andra länder, skulle kunna berätta om sina erfarenheter. Det skulle kunna vara en del av vardagssamtalet.

– Vilka var de största problemen under strejken?

Att polisen skulle komma, det anade vi inte! Först var det dialogpoliser. De började köra kompissnacket och ställa frågor: Är det strejk? Är det samling? Vad försiggår? Vem leder? Det hade vi aldrig tänkt oss. Sen hängde dialogpolisen efter Patrik och senare mig hela tiden. De höll sig nära, punktmarkerade. Man fick hela tiden tänka efter vad man sa. Senare trappade polisen upp, kom i sex piketbilar.

Poliserna påstod att det var ”allmän sammankomst” eftersom vi var utanför grinden. De försökte få oss att gå in. De framförde att ”Tre av er här ute kan gå in och tala med företaget, men då vill företaget att strejken upphör”. Det var märkligt. Har polisen med den fackliga konflikten att göra, och ska de vara arbetsgivarens talespersoner?

Vi hade ställt upp våra bilar så att lastbilarna med varor inte skulle komma ut. Men när polisen kom med bärgare och skulle köra bort bilarna, så tog vi själva bort dem. Dag 2 hade polisen satt upp avspärrningar på framsidan. Då hade vi mänsklig kedja på två ställen, med walkie talkie-kontakt emellan.

Tanken var att vi skulle stoppa att bemanningsanställda kom in och jobbade. Vi försökte hindra alla från att komma in. Vi stoppade inhyrda, kontorsfolk, systembolagsanställda. Inhyrda sa ”Vi får inte komma in” till sina chefer. De gick därifrån och vi applåderade.  Men sen fick vi veta att de blev inkörda på lastbilar som polisen släppte igenom avspärrningarna.

Att de inhyrda ändå kom in, och så polisens närvaro, hotet från dem, gjorde att vi beslutade släppa blockaderna. Polisen kunde köra bort våra bilar med bärgare, de kunde bussa iväg oss långt bort från platsen om de ville. Patrik sa: Bråkar vi med polisen eller företaget?  Ska vi bli ”de strejkande brottslingarna”?

Det var mycket diskussioner innan vi tog besluten om att köra undan bilarna och släppa blockaderna. Några äldre invandrare sa till mig: I våra länder slåss vi mot snutarna! Varför fegar vi för att det kommer poliser? Och några yngre killar protesterade då vi beslutat att flytta bilarna. Nej vi vägrar! Så en del var arga och besvikna. Jag sa: Men vad fan nu har majoriteten beslutat att vi ska upplösa blockaden. Ni ska inte spela allan ballan.

De flesta förstod vad det handlade om, hur det skulle se ut utåt. ”Det är synd om oss” kontra ”brottslingar”. Men det var inte lätt. En av arbetskamraterna la sig under bärgningsbilen som skulle köra bort våra bilar. Han sa: Jag kan dö här! Jag drog bort honom därifrån, då blev det känslosamt för flera av oss. Han var en av de varslade, var i en svår situation och var väldigt beroende av jobbet.

Det här var situationer som vi inte tänkt på eller diskuterat i förväg. Vi hade inte räknat med polisen. Så det är ett råd till andra: Diskutera i förväg hur ni ska förhålla er om polisen kommer och hur ni ska göra för att inte tappa fokus på vad konflikten handlar om. Fast det är nog också en risk att det kan skrämma några om man berättar att polisen kan komma. Och som sagt, allt kan man inte föreställa sig i förväg. För mig blev strejken en känslomässig bergochdalbana. Jag kände mig knäckt vid flera tillfällen, men kom igen.

En obehaglig sak var att under strejken kom det påtryckningar från en ombudsman. Att han skulle komma och säga åt oss att gå in och jobba, det visste vi, det hör till vid en vild strejk. Men han nöjde sig inte med det. Han ringde hem till mig. Han försökte skrämma mig med att ”Ni har kopplingar till syndikalisterna och AFA!” och ”Du kan hamna i fängelse!” Jag blev jätteledsen över att han bar sig åt så. 

Min sambo tröstade mig och sa att var inte rädd för det, du kan ha fotboja! det fixar vi, det är bra så länge du gör det som du tycker är rätt. Så jag hade stöd från honom, men det var jobbigt ändå. Både jag och pappa var i strejk och morsan mådde dåligt av det, fick bakåtflashar från kuppen i Chile och vad som hände med fackligt aktiva där. Jag vill inte återuppleva det, sa mamma.

Ett råd är att förbereda alla på anhörigas reaktioner, att de kan bli oroliga och det kan bli svåra diskussioner hemma. Ett annan sak jag minns var då en av de strejkande kom, gråtande – Hur länge måste vi hålla på? Jag tror hon hade påtryckningar hemifrån. Vi grät båda två. Men hon samlade ihop sig och sa: Vi ska inte ge oss för de jävlarna.

– Hur fungerade det med stödaktivisterna, som stod med er utanför Lagena?

Det hade bildats en stödgrupp, ”Lagenas vänner”, vid ett öppet möte före strejken. Det var folk därifrån som stod med oss i blockaden. Vi uppmanade dem som ville komma och hjälpa till att ha svarta kläder, liknande våra arbetskläder, så att vi skulle vara en grupp tillsammans och ingen skulle sticka ut.

Besluten som togs under strejkens gång togs av de strejkande, inte av stödaktivisterna. När vi hade diskussioner och omröstningar så sa vi till dem att hålla sig nära oss: Ni har inte rösträtt men håll er nära. Stödgrupper ska respektera de strejkandes beslut, men man ska försöka inkludera dem så att det ändå blir som en grupp.

– Jag pratade med en kille som var bemanningsanställd och jobbade under strejken. Han sa att de blev inkörda med lastbilar, men efter ett par dar fick de gå in på vanligt sätt. ”Då hände det inget, därutanför handlade det mest om syndikalisterna och polisen då, det hade blivit ett krig mellan dom så det där med strejken och oss märktes inte så mycket längre.” Vad säger du om den bilden?

Den stämmer väl inte riktigt, vi hade släppt kedjorna eftersom de ändå kom in. Och det handlade inte om ”syndikalisterna och polisen”. Det var vi själva och de som stödde oss som stod där utanför. Det fanns människor från alla möjliga fack i Lagenas vänner. Syndikalisterna organiserar folk på systembolagen, så det var helt naturligt att de fanns med.

Ett problem var att eftersom det var andra än vi själva som också fanns där utanför, så kunde polisen kalla det hela för ”allmän sammankomst” i stället för facklig konflikt. Men det hade inte blivit bättre utan Lagenas vänner, vi behövde dem. De gav kraft. Vi kände att vi hade stöd. De hjälpte också till att sprida flygblad och samla pengar vid systembolagen och att sprida information om strejken på sociala medier, det betydde mycket.

– Fanns det problem med andra än bemanningsanställda, som jobbade under strejken?

Det fanns arbetskamrater som inte stod med oss, utan hade valt att sjukskriva sig eller vabbade. Alla var besvikna på dem, särskilt om de själva var varslade men lät andra ta striden. De sjukskrivna fanns med på AD:s lista över strejkande, så de hade nog inte sluppit undan böter om det hade blivit något i AD.

Tre av de strejkande bröt strejken dag 3 och några till sjukade sig under strejkens gång. En av dem var en kille från vår styrelse. Han hade varit jättemilitant första dagen. Kanske att ombudsmannen lyckades skrämma honom. Han fegade ur, blev osynlig. Det var sammanlagt åtta som stått med från början som inte var där längre.

– Hur upplöstes strejken?

Uppmaningen från AD om att vi skulle återgå till arbetet kom på torsdagen, och då diskuterade vi och röstade. Beslutet blev att vi skulle gå tillbaka efter helgen. Det var midsommarafton på fredagen. På måndagen gick vi tillbaka tillsammans. Men två av de strejkande fick inte komma tillbaka, trots att företaget skulle ”glömma det som hänt”.

Vi har i efterhand sett ett protokoll där de tre fackliga, som satt kvar under strejken, är överens med företaget om att två anställda inte skulle få komma tillbaka. Ett råd är att diskutera i förväg vilka krav man kan ställa för att gå tillbaka. Vi analyserade läget dag för dag under strejken men inte ”Hur blir det sen?”.

Den ena av de två som sparkades skulle vara en säkerhetsrisk påstod de, och de andra skulle ha sagt: Vad fan skrattar du åt! till VD. Det var samma person som hade lagt sig under bärgningsbilen. Vi lyckades förhandla in honom på jobbet igen, senare. 

Det var inte så att vi var knäckta efter strejken. Handels försökte få medlemmarna att gå med på att inte välja Patrik och mig till klubbstyrelsen på årsmötet. Företaget hade sagt att de skulle avstå från att stämma de strejkande till Arbetsdomstolen om vi inte blev valda.

Ombudsmannen framförde företagets erbjudande på mötet och rekommenderade oss att ligga lågt. Då blev folk riktigt förbannade och menade att vi väljer de VI vill ha. Det gjorde de också, och vi blev inte stämda till AD i alla fall.

– De som varslats blev uppsagda trots strejken, även om antalet blev mindre än de sagt från början. Vad vann ni med strejken?

Självrespekt. Det går inte att mäta vinst och förlust så enkelt, det handlar om att stå upp för hur vi vill att våra barn ska få det i framtiden. Om vi bara hade lagt oss, då kanske vi alla skulle varit inhyrda idag.

Jag vet åtminstone två andra arbetsplatser, där vår strejk direkt bidrog till att företag drog tillbaka sina planer på att byta ut fast anställda mot inhyrda. Den ena var Coops lager i Bro. Några från oss var ute och hjälpte till att dela flyers i Bro. Klubbordföranden på  Coops lager varnade för att samma sak kunde hända där som på Lagena. Cheferna hade tydligen varit jätterädda för strejk, haft vakter på förhandlingarna. Och de drog tillbaka sin plan. Den andra arbetsplatsen var en verkstad där 90 skulle sparkas och inhyrda tas in. Även där kom vår konflikt upp och förslaget drogs tillbaka.

Om alla arbetsplatser gjorde som vi, då skulle bemanningseländet inte kunna fortsätta.

Illustration: Martin Andersson

Mer om Lagenastrejken: Lagenastrejkens förlopp och I strejkkedjan