Det här hände 2011. Jag hade under ett år jobbat som timvikarie på ett kommunalt vårdhem för funktionshindrade. Arbetsbördan var tung, verksamheten underbemannad och den ordinarie personalen utsliten både psykiskt och fysiskt. Arbetsskador hörde vardagen till och sjukskrivningarna var många. Nästan ingen orkade jobba heltid. 

De enda som aldrig blev sjuka eller trötta, eller som i varje fall inte låtsades om det, var vi timvikarier. Vi jobbade övertid utan ersättning, kunde komma in med bara 30 minuters varsel och gjorde ett fantastiskt jobb trots usla förutsättningar och låg lön.

Timvikarier är ständigt standby. Mobilen är alltid på, med inne på gymmet, på sängbordet, på toan, alltid fulla batterier även på efterfesten. Eftersom pengarna aldrig räcker och timmarna alltid är för få – eller för att man är rädd att de ska bli för få nästa månad – så tackar man ja till alla pass man får. Även om det är för många huller om buller morgon-, kvälls- och nattpass.

Vi höll uppe verksamheten. Trots att vi hölls utanför personalmöten, löneutveckling, kompetensutveckling, personalfester osv. kände vi mycket väl till vår stora betydelse för att verksamheten skulle gå runt. Vi började ha egna fester, egna ”möten” och en egen gemenskap.

En dag fick jag ett sms om kortare arbetspass än normalt vilket gjorde mig förvånad. Då jag ringde upp fick jag beskedet att ”de nya direktiven från chefen är att vikariers turer ska kortas ner”. Då vi hade en stark sammanhållning vikarier emellan så kändes det naturligt att sms:a till de andra timmisarna och fråga om dom också hade fått kortare pass.

Enligt chefen var jag den enda som hade klagat. Sanningen var dock att de andra inte hade hört talas om de nya reglerna ännu. Stämningen blev plötsligt mycket dålig. Vi var otroligt beroende av jobbet. Ingen hade CSN eller annan inkomst som många i den ordinarie personalen verkade tro. Ingen verkade fatta att varje timme var viktig för oss.

Vi träffades allihop  helgen därpå, runt 10 vikarier mellan 21 och 45 år gamla. Vinet och nervositeten flödade ordentligt innan vi satte igång ett uppstyrt samtal. Person för person fick redogöra för sina ärligaste känslor om den ofrivilliga arbetstidsförkortningen. Enigheten var stor: Nu fick det väl ändå vara nog. Här hade vi ställt upp för nästan ingenting och det enda vi hade fått tillbaka nu när sommaren var över och alla hade kommit tillbaka från semestrarna som vi hade  täckt upp för, var försämringar?! 

Vi var rädda för att om vi tackade nej till de förkortade passen skulle vi inte bli uppringda igen. Men vi visste också att om ingen tackade ja till de kortare passen, hade ledningen och den ordinarie personalen inget val. Vi skålade för att ”inte kunna jobba korta pass” i fortsättningen.

Efter att jag hade besvarat den senaste jobbförfrågan med att jag inte kunde jobba korta pass, bara vanliga, så slutade min telefon att ringa. Jag trodde verkligen att det var kört. Men efter några nervösa dagar så fick jag ett samtal från chefen som frågade om jag kunde jobba ett vanligt 8-timmars pass. Det tackade jag ja till. Det visade sig att reglerna hade ändrats igen och vikarier fick visst jobba lika många timmar per pass som den ordinarie personalen.

Det vi lärde oss var inte bara solidaritet och att ledningen sket i hur vi mådde, utan också att vårt mod skrämde dem. Chefen instiftade personalmöten för vikarier. Facket kom och värvade några av oss. Skitsnack från bitter ordinarie personal om Che Guevara-vikarier betydde ingenting.

I efterhand kallar vi skämtsamt det hela för en strejk, även om vi just då inte såg det som en sådan utan bara som ett kollektivt DRIVER NI MED OSS? NI ÄR FUCKADE UTAN OSS. Trots att ingen av oss sa de orden så hade budskapet gått fram. Många veckor efter detta var det en stor fröjd att gå till jobbet, trots att vinsten var så banal. Nu kändes det som att vi kunde göra vad som helst.

/Linda. Illustration: Mattias Elftorp