En sjuksköterska berättar om Inte under 24000-kampanjen

Allt började en mörk vårkväll i fikarummet på Studentservice på Biomedicinskt Centrum – BMC i Uppsala. Ett halvår tidigare hade min dröm gått i uppfyllelse då jag tog min plats i hörsal B42 och började på sjuksköterskeprogrammet vid Uppsala universitet.

Under hösten då jag började på programmet hade jag via medierna följt hur sjuksköterskestudenterna i Stockholm gjort uppror mot normerna och deklarerat att de skulle vägra ingångslöner under 24000 kronor när de examinerades. Argumentationen var stark och tydlig: vår kunskap är värd mer, och vill ni ha oss i vården får ni betala oss därefter. Jag hade under vintern sett hur upproret spred sig över landet, hur andra lärosäten som Lund, Göteborg och Jönköping hakade på. Men ett universitet lyste med sin frånvaro i medierapporteringen: Uppsala.

Borde vi haka på?

Det var ett studierådsmöte vi hade där i fikarummet på studentservice. Vi diskuterade livligt om allt från ersättning för resor till praktik-placeringarna till vilket datum som var lämpligast för nästa fest. Under “övriga ärenden” räckte jag, klassrepresentanten för termin 2, upp handen och frågade om kanske inte vi i Uppsala också borde haka på upproret? De äldre studenterna nickade jakande, men den stora frågan återstod fortfarande: hur gör vi det här?

Efter en kort diskussion fick jag uppdraget att starta en Facebookgrupp för att undersöka intresset, och på mötet därpå skulle vi diskutera vad vi skulle göra mer och vem som skulle vara ansvarig för projektet.

Att starta en Facebookgrupp kändes som en smal sak. 33 minuter senare hade gruppen 109 medlemmar. Det var en sluten grupp, inte hemlig, men sluten så att bara gruppmedlemmarna ser vad som skrivs. Bara sjuksköterskestudenter fick vara med. Tre dagar senare ringde TV4 Uppsala. Då fanns det plötsligt ingen tid att längre diskutera vem som skulle ta ansvar för projektet, och utan att jag riktigt förstod det själv så hade jag blivit en av frontfigurerna för 24000-upproret.

Att förändra en kultur

När den första mediastormen lagt sig bildade vi en liten projektgrupp med engagerade studenter som utifrån sina erfarenheter kunde bidra till kampen för högre sjuksköterskelöner, och snart började det klarna för oss alla vad vi faktiskt gett oss in på. Det handlade inte längre om att enbart bojkotta låga ingångslöner på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, utan om att förändra en kultur där vårt yrke och vår kompetens undervärderats. En kultur som funnits och odlats i samhället, i princip ända sedan utbildningen startade på Uppsala Sjuksköterskehem 1849.

Det som hände på grund av upproret är att vi börjat prata om lön. Vi är inte jätteorganiserade och strukturerade, men just att vi pratar om det. Det har varit ett problem inom kåren, det har varit fult att prata om lön. Man frågade inte varann utan tänkte: Är det bara jag som har så här dåligt?  Nu blev det annorlunda: -Jag har fått jobb på E2  -Vad fick du i lön?

Manifestationer över hela Sverige

Den första nationella manifestationen för 24000-upproret hölls den 24 april 2012. I snart sagt alla Sveriges studentstäder hölls demonstrationer för högre och rättvisare sjuksköterskelöner. Sjuksköterskeupproret var ett ämne på mångas läppar. I Uppsala promenerade jag och 300 andra sjuksköterskestudenter från Biomedicinskt Centrum till Stora torget där jag fick den stora äran att hålla tal.

I all brådska hade jag också föreslagit för styrelsen för Vårdförbundets avdelning i Uppsala att de borde gå med i demonstrationståget. Dock hade det kommit direktiv från högre ort om att förbundets förtroendevalda inte borde vara med och aktivt stödja upproret – det kunde ses som en olovlig stridsåtgärd. Däremot så var peppen stor, och bakom kulisserna bidrog Vårdförbundet med mycket stöd och värdefulla tips för att stötta oss. Det stora arbetet gjordes dock i projektgruppen, av oss studenter.

Hjälper det att demonstrera?

Väl medveten om att vår kamp egentligen inte skulle vinnas genom att stå med en megafon på barrikaden funderade vi lite över vilket syfte våra demonstrationer egentligen hade. Hur vi än vred och vände på det så insåg vi alla att kampen för rättvisa sjuksköterskelöner egentligen inte fördes på torget där vi alla stod enade.

Den egentliga striden skulle äga rum på en helt annan plats – i små kontor på sjukhuset mellan fyra ögon, mellan den nyblivna sjuksköterskan och avdelningschefen. Långt bort från tryggheten det innebar att vara omgiven av hundratals andra människor som alla ville samma sak.

Emellertid så upptäckte vi snart att demonstrationerna fyllde ett större syfte. Dels innebar de en nagel i ögat för sjukhusledningen och landstingspolitikerna, men framför allt så skapade de en vi-känsla som senare skulle visa sig vara en förutsättning för att vi alla skulle orka fortsätta kämpa.

Demonstrationerna gav oss alla en energiinjektion, och det skapade något fysiskt som vi alla kunde samlas omkring. De innebar något vi kunde tänka tillbaka på och de gav oss råg i ryggen och en stolthet över vårt yrke och vår kompetens.

Studenterna slöt upp bakom kravet

Det här var extremt värdefullt, framförallt för våra studenter som snart skulle ta examen och löneförhandla för första gången.  Det visade sig att studenterna slöt upp bakom kravet på 24000 närmast mangrant, och plötsligt hade vi skapat en tämligen artificiell sjuksköterskebrist på ett av Sveriges största och mest välrenommerade universitetssjukhus.

Det största beviset på den totala uppslutningen kom en dag då Akademiska samlat alla studenter i termin 6 till en informationsdag, allt i ett tappert försök att rekrytera de snart nyblivna sjuksköterskorna.

Jag kikade in genom fönstret och såg hur de blå rockmärkena lyste på varenda student, med texten ”Inte under 24000!”. Senare fick jag också berättat för mig hur personaldirektören bett studenterna berätta vad de tänkte när de hörde ”Akademiska Sjukhuset”. Svaren var samstämmiga – dålig arbetsmiljö, dåliga arbetsvillkor och dålig lön. På uppmaning att säga något positivt hade någon, efter lång betänketid, lite ironiskt sagt att ”jaa, det är ju i alla fall ett stort sjukhus…” 

Då den plötsligt uppkomna sjuksköterskebristen började märkas av ute i verksamheterna kom också ett välkommet, om än oväntat stöd från sjukhusets läkare. Denna mäktiga yrkesgrupp i toppen av sjukhushierarkin började heja på oss, för det blev tydligt att de inte kan bedriva en god medicinsk vård när omvårdnaden brister. Och det gör den, när personalomsättningen blir så stor att den mest erfarna sjuksköterskan jobbat på avdelningen i 14 månader…

Kampen får resultat

Under hösten 2013 började det komma signaler om att kampen faktiskt började ge resultat även på Akademiska. Student efter student som skulle examineras i januari 2014 anställdes till löner på minst 25 000 kronor, och mer därtill i flera fall. Tankarna började födas på ett medieutspel där vi i Uppsala deklarerar segern och på så sätt skapa ringar på vattnet över resten av landet, där en del landsting visat sig vara än mer styvnackade än Landstinget i Uppsala Län.

Det fanns dock ett enda problem: att bekräfta. Om jag lärt mig något under min tid som talesperson så var det att man aldrig får ha fel, ty då sjunker ens trovärdighet som en sten, och ingen journalist kommer någonsin vilja ta i en med tång. Det fanns bara en utväg: att faktiskt fråga.

Den 5 november 2013 visade sig bli en stor dag, inte bara för sjuksköterskestudenterna i Uppsala, utan förmodligen för alla sjuksköterskor i Sverige. Det var den dagen som det landade ett mejl i min inbox med texten “Jag har kollat upp löneläget för nyutexaminerade sjuksköterskor och kan bekräfta att ingångslönerna ligger på cirka 25 000 kronor i månaden”. Mejlet var undertecknat av Lennart Persson, sjukhusdirektör för Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Segern var ett faktum.

/Björn Eriksson, sjuksköterska, Uppsala

Fler berättelser om Inte under 24000: Öppen kamp och hemlig grupp; En spännande resa till 25000; 24000-kampen rullar vidare