Stockholm 1990

Vi hade förhandlat länge om ett nytt lokalt lönesystem på Skogaholms brödfabrik Stockholmsbagarn. Det system vi ville ha igenom hade arbetarna själva diskuterat sig fram till. Det skulle vara samma grundlön för alla. På det skulle det vara påslag efter anställningstid och för vissa kunskaper/arbetsuppgifter, som de flesta tyckte var värt en extra slant, och som alla skulle kunna skaffa sig om de ville. Men inga subjektiva bedömningar som ”flexibilitet” eller ”samarbetsförmåga” skulle få påverka lönen. Inga slicktillägg.

Vi hade kört enkäter och omröstningar och när företaget kom med motförslag var det diskussioner och omröstningar igen om hur vi skulle svara. Vi hade kommit ganska långt i förhandlingarna och till slut fått ett löfte om att systemet skulle införas. Men vid nästa förhandlingstillfälle drogs det löftet tillbaka. Allt var som bortblåst.

Utomhusmöte

Klubbstyrelsen kallade till ett kort kvällsmöte för de nattarbetande bagarna. Mötet hölls utomhus, utanför brödfabrikens port, innan arbetspassen började. Med detta upplägg fanns möjligheten att inleda en strejk direkt. På ett bageri är det svårt att avbryta då produktionen dragit igång, av flera skäl. Bland annat är det risk för sabotageanklagelser och skadeståndskrav på grund av degar som måste slängas eller bränt bröd i ugnarna.

Det bästa är att inleda strejken innan trågningen (deggörningen) börjar. Men då faller också ansvaret tungt på den lilla gruppen trågare. De kommer att bli satta under hård press om de inte börjar jobba vid den tid de ska. Liknande förhållanden – att det är ett fåtal personer som drar igång processen – är det på många sorters arbetsplatser. Då är det viktigt att se till att det finns en större grupp samlad när strejken dras igång, inte bara det fåtal som egentligen skulle börja jobba vid den tiden.

Inte bara trågarna utan även de andra bagarna – maskinskötare och ugnsmakare – som började något senare, var med vid mötet utanför bageriet. Vi som var där för att informera om förhandlingarna jobbade inte i bageriet utan i andra delar av brödfabriken. Vi var dessutom förtroendevalda. Efter vår information, som gjorde de församlade rätt förbannade, sa vi till bagarna att nu går vi en promenad medan ni diskuterar hur ni ska göra. 

Sittstrejk inne

Då vi kom tillbaka hade bagarna gått in. En av dem stod kvar för att informera oss. De hade kommit överens om att de ville genomföra en proteststrejk. Men de var inte helt säkra på att paketeringen, som börjar två timmar senare, också skulle vilja strejka. De ville helst ha med packen i beslutet. Så bagarna hade bestämt att de skulle gå in och sätta sig i bageriets pausrum och genomföra två timmars sittstrejk där.

När paketerarna kom skulle de prata med dem. Om packen också ville strejka så skulle strejken fortsätta ett dygn. Annars skulle de nöja sig med sin tvåtimmarsprotest, som skulle innebära förseningar ut i butikerna och att allt bröd inte skulle hinna ut.

Jag och kamraten stod kvar utanför och pratade. Efter en stund kom alla bagarna ut igen, dubbelt så förbannade som förut. De hade suttit i pausrummet. Platschefen hade stegat in till dem och vräkt ur sig så mycket goja så de hade rest sig och gått därifrån. Ofta är chefer de bästa uppviglarna.

– Han var jävligt otrevlig och sa att det står en massa folk i kö för att jobba här så vi kan lika gärna gå hem och aldrig komma tillbaka! berättade bagarna.

– Nu går vi inte in igen. Men kan vi komma tillbaka i morgon eller har vi blivit av med jobbet? undrade de.

– Nej, ni har inte blivit av med jobbet. Vi kommer att ta upp det här med företaget i morgon. Vi kommer att säga att vi har varit i kontakt med de strejkande och att ni kommer tillbaka till kvällen.

Sen åkte jag och kamraten hem för att förbereda morgondagen och ringa till några kontaktpersoner i de olika yrkesgrupperna.

Ståstrejk ute

Nu stod bagarna alltså utanför i stället för att sitta i pausrummet. När paketerarna kom så informerades de av bagarna. Packen hängde på och stannade utanför, liksom konditorer, brödräknare och andra som började senare under natten. De kunde se genom fönstren till paketeringen hur chefer, arbetsledare och hastigt inkallade tjänstemän försökte få fram bullarna till morgonens leverans. Det gick inte bra, men föreställningen roade de strejkande.

Ett par ombudsmän hade väckts ur nattsömnen och dök upp i gemensam bil. Någon kände igen dem, det var en ombudsman från facket och en från arbetsgivarorganisationen. Genom bilfönstret talade de med några strejkande: Är ni med i klubben? Självklart, var svaret. Då måste ni uppmana era kamrater att gå in och jobba! sa ombudsmännen.

För ombudsmännen betydde ”med i klubben” att sitta i klubbstyrelsen. För våra arbetskamrater betydde ”med i klubben” att vara medlem i fackklubben, vilket alla var. Men hursomhelst var det ingen som brydde sig och ombudsmännen åkte hem.

Strejken gick lugnt till, men en av arbetskamraterna blev lullig och högljudd under nattens gång. Han hade tagit med sig lite whisky för att hålla värmen i den kalla marsnatten. Inte lämpligt. En berusad person kan ta tokiga beslut och det ser verkligen inte bra ut om media eller ”allmänhet” skulle komma dit och kunna beskriva de strejkande som en hoper raglande fullisar. Inför kommande stridsåtgärder påminde vi om att det ska vara nykterhet i strejkleden.

Ett dygn räckte

Nästa kväll gick alla tillbaka till arbetet. Vi hade informerat företaget om att alla skulle komma tillbaka, under förutsättning att det inte blev något prat om arbetsdomstol eller andra bestraffningar.

På ett bageri som kör dagliga leveranser får ett dygns strejk direkt effekt ute i affärerna. Många arbetskamrater hade varit ute och rekat och sett butikshyllor gapa tomma. Här och var satt lappar om brödbrist på grund av konflikt på Skogaholms. Ett dygn räckte. Under de fortsatta löneförhandlingarna kom vi överens om det nya lönesystemet som innebar rätt kraftiga påslag. Förhandlingsresultatet godkändes av medlemmarna i omröstning.

/Frances Tuuloskorpi. Illustration: Marcus Vildir.