Det här är historien om hur brevbärare, på ett utdelningskontor i Skärholmen, till slut tröttnade på dålig arbetsmiljö och mycket övertid. Det är också berättelsen om en försvarad fredagsfrukost, och om hur vi upptäckte att vi är starkare tillsammans.

En tuff vinter

Det hade varit en vädermässigt bra vinter 2010-2011. Snön kom redan i början av november, och sedan låg den kvar i flera månader. Bra förhållanden för oss brevbärare, som gärna jobbar på fast och konstant underlag.

Jag hade jobbat i Skärholmen ungefär ett år, efter att ha bytt från ett annat kontor. Jag gillade arbetsplatsen. Arbetskamraterna var i olika åldrar och av olika sorter, och överlag tyckte folk rätt bra om varandra. En höjdpunkt var den gemensamma fredagsfrukosten varje vecka. Då satt alla vid långbordet tillsammans och umgicks. Gemenskap.

Med arbetssituationen stod det sämre till. Vi hade under en längre period haft för mycket att göra, och tvingades jobba övertid. Under hela december och januari hade pressen varit hög, och det hade fortsatt in i februari. Det tycktes aldrig ta slut.

Att behöva jobba övertid var och varannan dag är detsamma som att inte veta när man får gå hem för dagen. Det skapar stress, man kämpar hela tiden för att komma i mål. Efter ett par månader var stämningen på kontoret upprörd. Någon frågade de nya lokala cheferna, två unga killar, om det inte var dags att göra något åt underbemanningen. Deras svar blev att ”det får vara så här nu, vi tar den kostnaden som övertiden genererar”.

Några av oss började snacka om vad vi skulle ta oss till. Skulle vi kontakta facket? De hade varit på besök ett tag tidigare men det hade inte lett till någon förändring. Någon kom med idén att vi borde samlas för att snacka ihop oss. Sagt och gjort. Det bestämdes att vi skulle ses en timme innan jobbet på tisdagen nästa vecka – den 1 mars.

Brevbärarmöte före arbetstid

Inför mötet rådde en spänd och lite förväntansfull stämning. De flesta hade sagt att de skulle komma, och intresset var påtagligt stort. Men skulle folk verkligen gå upp och ta sig till jobbet en timme tidigare? Jodå, nästan alla kom, och det var skönt att se att så många faktiskt slöt upp. Vi började med att gå en runda laget runt.

Många hade behov av att sätta ord på upplevelsen av situationen, och att gå hela laget runt tog säkert halva mötet. Utdelningsdistrikten var för långa, variationen hade blivit sämre, vi hade för lite tid till återhämtning: Det rådde rörande enighet om att vi hade alldeles för mycket att göra. Redan den förste som fick ordet sade också att vi borde sluta ställa upp på övertiden. Den uppmaningen upprepades av flera.

En annan fråga som togs upp gällde vikten av sammanhållning. I mötesanteckningarna står att läsa: ”Stämningen blir lidande när tiden inte räcker, och det finns en tendens att vi tar ut det här på varandra. Alla har olika förutsättningar, problemet är den orimliga arbetsbördan och vi ska inte ta ut det på varandra. Vi måste hålla ihop och fortsätta stödja varandra.”  En annan sak som kom upp var att cheferna hade börjat kalla in enskilda arbetskamrater och ifrågasätta dem för att de inte hinner med.

Vad ska vi göra?

Efter första rundan tog vi en till runda där alla fick lämna förslag på vad vi skulle göra. Förutom att vi inte skulle ställa upp frivilligt på övertid kom flera förslag:

– Alla borde ta lunch och göra eftersändningar innan man går ut.
– Vi måste agera för att stoppa trakasserier från cheferna mot enskilda brevbärare.
– Vi måste stå upp för de som är visstidsanställda, i synnerhet om de hamnar i skottlinjen när vi nu väljer att agera tillsammans. En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken.
– Vi borde ha fler egna möten, vi måste fungera som ett lag. Vi har rätt till fyra timmar egna möten på arbetstid per år. APT, arbetsplatsträffar, är till för oss i första hand. Men vi behöver möten utan chefer för att kunna snacka fritt.

Vi gick till beslut. Alla var överens om att vi inte skulle ställa upp på övertid frivilligt, och att våra fackliga ombud skulle meddela detta till cheferna. Vi var också överens om att sluta stressa, ta vår lunch och göra eftersändningarna innan utgång. Den post vi inte hann dela ut skulle vi ta tillbaka innan arbetstidens slut.

Vi beslutade också att ingen skulle gå ensam in till cheferna. I första hand skulle vårt lokala fackliga ombud följa med in som vittne. Sist men inte minst bestämde vi om ett nytt möte på fredagen för att utvärdera hur det gått.

Svårigheter och hotande splittring

De kommande dagarna blev inte riktigt som vi tänkt oss. Postmängden sjönk nämligen betydligt i början av mars. Under hela vintern hade vi haft ett rätt så jämt och stort postflöde, men nu kom bara dryga hälften så mycket. Det betydde att många hann med arbetet inom arbetstiden. Inte alla dock, och flera arbetskamrater gjorde då som mötet beslutat och tog tillbaka post. Detta fick viss effekt, och cheferna satte faktiskt in lite extra avlastning för enskilda brevbärare som inte hann med.

Samtidigt var det några brevbärare som inte följde beslutet. Antingen var de oroliga för chefernas reaktion, eller så trodde de inte att den egna handlingen spelade någon roll. Det var kanske lätt att rösta för på ett möte, men svårare att genomföra det i praktiken.

Jag minns att en visstidsanställd arbetskamrat var mycket upprörd. Denne hade tagit tillbaka post som överenskommet samtidigt som en annan arbetskamrat som hade fast anställning hade kört klart som vanligt. Redan på mötet på fredagen var det tydligt att vår sammanhållning var hotad.

Nästa möte

På fredagsmötet kan man bl.a. läsa följande i mötesanteckningarna: – Kamningen är ojämn, vissa hjälper andra när man är klar, andra börjar packa ned direkt. Vi borde så klart se till så att ingen blir lämnad: ingen borde börja packa ned innan alla distrikt är färdigkammade.
– Det har fungerat halvdant med att inte jobba över frivilligt. Vissa har gjort det trots att vi beslutat annorlunda. Andra har stressat och kommit in precis när det är dags att gå hem. Hur ska vi åtgärda det?

Diskussionen handlade mycket om hur vi skulle försvara vår enighet. Det ledde till ett beslut: – När man märker att det kommer att bli svårt att bli klar i tid så borde detta meddelas till vår egen representant, som får i uppdrag att sammanställa en kollektiv rapport från golvet och sedan ge informationen till cheferna. Vi ska alltså framföra informationen som ett kollektiv, istället för att göra det enskilt. Detta minskar trycket på den enskilde brevbäraren.

På mötet formulerade vi också konkreta krav som vi ville att facket skulle hjälpa oss att driva: – Vi kräver att det anställs nya heltidsbrevbärare för att minska både inne- och utetider.
– Vi kräver att de med otrygg anställningsform ska erbjudas fast/trygg tjänst.

Aktion!

Beslutet att vi skulle låta ett av våra ombud meddela cheferna att vi inte ville ställa upp på övertidsarbete var viktigt för att de som var mer oroliga för chefernas reaktion skulle våga delta fullt ut. Det visade sig också att detta bidrog till att aktionen fick större slagkraft.

På tisdagen den kommande veckan kom en ordentlig volym post till kontoret. Vårt ombud gick ett varv i lokalen och skrev upp alla som inte ansåg sig hinna med dagens arbete och inte hade lust att jobba övertid. Sedan gick hon in till cheferna och förklarade läget.

Reaktionen lät inte vänta på sig. En chef störtade ut i lokalen och lät oss i ett lite desperat och förtvivlat tonläge förstå att vi måste ställa upp för företaget. Snabbt gav någon svar på tal. ”Vi har ställt upp tillräckligt!”.

De lokala cheferna var ovana vid situationen, och visste inte riktigt vad de skulle göra. De kände nog att det inte var läge att börja bråka, så de backade tillbaka in på sitt kontor. Där befann sig även produktionschefen. Han lär ha muttrat något i stil med att ”brevbärarna tycks ha fått nog”.

En viktig förändring

Den dagen hände något på brevbärarkontoret. Brevbärarna hade bestämt sig och dragit en gräns. Och för första gången på väldigt länge sagt ifrån tillsammans – i ord och handling. De kommande veckorna tog många brevbärare tillbaka post som de inte hunnit dela ut.

Vi började prata om att komma tillbaka i tid så att vi hinner kamma upp posten innan hemgång. Om att vi borde se till att ha tid att sätta oss ned, pusta ut och dricka en kaffe. Förut hade det inte varit riktigt accepterat att komma tillbaka med post. Allt eftersom aktionen fortsatte, blev det mer och mer accepterat. Utöver att det gav självförtroende så betydde det också att många kunde andas ut och sluta stressa.

Vi gjorde så gott vi kunde, vilket fick vara gott nog, och det var skönt att kunna gå hem vid arbetstidens slut. En annan effekt var att vi fördes närmre varandra. Kommer ihåg att jag pratade med en vän på jobbet om just det, att vi hade börjat gilla flera av våra arbetskamrater bättre. Att folk växte lite som människor, och faktiskt började behandla varandra mer respektfullt, med större hänsyn och omtänksamhet.

Ett litet steg fram trots bakslag

Så här efteråt tänker jag att det var något av det viktigaste vi uppnådde. Vi började lita mer på varandra. Med vår aktion gick det i slutändan inte så bra. Vi fick inte gehör för våra krav. Det är också tröttande att hela tiden komma tillbaka med post, och arbetsbördan växer inför nästa dag. Cheferna, de väntade tålmodigt ut oss.

Senare förstod vi att de struntat i att redovisa siffrorna för den outdelade posten, det s.k. kvarligget. I arbetsgivarens registreringssystem för kvalitetsbrister syntes därmed ingenting av vår aktion. Cheferna gladde sig över att kostnaderna för övertiden gick ned. Vi fick veta att de på möten med facket gav bilden av att det gick väldigt bra för kontoret.

Att vi fackligt var rätt dåligt organiserade bidrog nog till att vi inte kunde göra mer av vår aktion. Vi hade bara kontaktombud på arbetsplatsen. Förhandlade gjorde en facklig som jobbade i Södertälje. Henne hade de flesta av oss aldrig träffat, och vi hade ingen aning om hur hon tillvaratog våra intressen.

Vi bjöd ut facket till arbetsplatsen för ett möte, men det mötet blev inte så bra. De som skulle företräda oss visste inte riktigt hur de skulle stötta oss på ett bra sätt, och besvikelsen efter mötet var påtaglig.  

Ytterligare en försvårande sak var att Posten under perioden genomförde en omorganisation. Vår nya organisation rullade igång månaden efter. Då blev det uppenbart att vi inte lyckats få Posten att lyssna på våra krav på fler anställda. Samtidigt var det flera som ifrågasatte beslutet att vi kollektivt skulle vägra ställa upp på övertid. I praktiken hade några börjat jobba övertid igen och färre kom på de gemensamma mötena.

Aktionen avslutas

Det fanns vad man kanske skulle kunna kalla en ”kollektiv trötthet” bland oss. När vi samlades igen i början av april var vi knappt hälften som närvarade. Vi beslutade kollektivt att upphäva aktionen tills vidare.

Följande ur mötesanteckningarna: ”Cheferna har meddelat att de tror att det ska ta ca 2 veckor innan vi vant oss vid den nya arbetsorganisationen. För att hålla ryggen fri beslutade vi att upphäva vårt gemensamma beslut om att inte jobba frivillig övertid under två veckor, och ger således den nya organisationen en chans. Men: Om vi om två veckor fortfarande tycker att arbetsbördan är för stor och att det är för stressigt så förnyar vi beslutet att inte jobba över frivilligt. (OBS: Att jobba över är fortfarande helt frivilligt och inget man måste göra om man inte beordras till det.)”

Det här blev det sista brevbärarmötet den våren, och vår aktion förnyades inte. Den nya organisationen visade sig dock vara så dålig att cheferna själva bestämde att man skulle gå tillbaka till den gamla bara några månader senare. Trots att vi inte vunnit så gav våra försök ändå något. Visst fanns besvikelse, men vi hade gjort något tillsammans.

Att vi hade börjat ”lägga oss i” och ställa krav fick också andra konsekvenser. En sådan var att vi, med fackets bistånd, lyckades försvara vår fredagsfrukost: Den försökte de lokala cheferna planera bort i samband med den nya organisationen, men vi lyckades få produktionschefen att gå med på att vi skulle ha möjlighet att ta en kollektiv arbetspaus. Det var en liten seger, men betydelsefull för oss eftersom fredagsfrukosten spelade en viktig roll för vår sammanhållning.

Demonstration!

En annan konsekvens av vårt agerande var att det resulterade i ett samarbete mellan brevbärare från olika kontor i en kampanj som mynnade ut i en demonstration. Vi började med ett stormöte – omkring femtio brevbärare från ett tiotal olika kontor runt om i Stockholm slöt upp. En liten kommitté fick i uppgift att organisera demonstrationen.

Ytterligare ett stormöte hölls ett par veckor senare, och det hölls även en workshop i en hyreslokal på Hornstull. Det målades slagkraftiga plakat och banderoller. När vi väl genomförde demonstrationen som gick under namnet Brevbäraraktionen den 14 maj samma vår, slöt 2-300 brevbärare upp.

Det var första gången sedan början av 90-talet (och protesterna mot bolagiseringen av gamla Postverket) som brevbärare marscherade tillsammans bakom gemensamma krav och slagord som ”Vi är människor, inte maskiner!”

Även demonstrationen visade sig vara otillräcklig för att förändra våra arbetsvillkor. Den typen av protest kan i sig själv inte ersätta kollektiv kamp på arbetsplatserna. Men demonstrationen hade ändå flera positiva följder: Den bidrog till att sprida budskapet om att hålla ihop och ställa krav och fick mycket stöd. Det följande året organiserades ytterligare en demonstration, ännu större, och den här gången med uppbackning från facket.

Avslutningsvis

Nyligen träffade jag att en facklig aktivist som använt exemplet med brevbärarna i Skärholmen när hon föreläste på en kurs för nya medlemmar. Det känns bra att vi lyckades göra något som gjorde avtryck. Och det visade att även när vi inte når hela vägen, så kan även trevande försök vara mycket värdefulla.

På kontoret i Skärholmen blev vi successivt starkare efter denna första erfarenhet av att hålla ihop. När vi långt senare och efter mycket om och men lyckades få arbetsgivaren att acceptera avlastningsslingor för att minska vår arbetsbörda, var det en liten påminnelse om möjligheten till framgångar. De uppnås inte alltid omedelbart, men skam den som ger sig. Upp till kamp!

/Gunnar Westin, trappsnigel. Illustration: Charlotte Rinaldo, brevbärare. Från klubbtidningen SekoEko.