Dals Långed 1989

Den 2 november det året, för övrigt dagen innan min 29:e födelsedag, nedtecknade jag ett kravbrev till företagsledningen. Kraven hade lagts fram på ett möte som vi tillsammans på vår avdelning inom företaget sammankallat i fackets lokaler. Vi hade under en längre tid fått höra olika rykten om vår arbetsplats och ville samla oss för att bestämma hur vi kunde pressa företaget att ge besked om våra jobb:

Till företagsledningen

Vi anställda på X-verkens Y-avdelning har en längre tid hört flera olika rykten om framtiden på vår arbetsplats. Det har rört sig om spekulationer om allt från omplacering av personal till nedläggning av hela avdelningen. Ingen från företagsledningen eller från någon annanstans har kunnat ge ett rakt besked om vad som kommer att hända. Alla hänvisar till tystnadsplikten och vägrar att berätta något för oss trots att det är våra jobb och vår framtid det gäller.
Vi KRÄVER att få ordentliga besked om vad som ska hända med vår avdelning på fabriken här på orten.
Vi KRÄVER att få ett omedelbart svar på följande frågor: Kommer verksamheten på vår avdelning att läggas ned, helt eller delvis?
Planerar företagsledningen att sparka alla eller några av oss?
Ska någon eller några av maskinerna flyttas till andra delar av koncernen?
Är det aktuellt med några omplaceringar av oss?

Brevet är handskrivet och undertecknat av 30 personer, i princip samtliga från både förmiddags- och eftermiddagsskiftet som var på plats på vår avdelning dessa dagar.

Under mötet i fackets lokaler deltog även det fackliga ombudet på vår arbetsplats. Han tog dock ingen ledande roll, av flera anledningar.

Dels kom inte initiativet om att ge oss anställda besked från fackets håll utan i de anställdas diskussioner på fikaraster och andra samtal. Vi anade att facket kanske visste mer än de ville säga, kanske hade de fått information i något slags samråd med arbetsgivaren som de inte kunde föra vidare. Kanske hade de inte mer information än vi själva. 

Dels hade vi innan mötet löst diskuterat möjligheten att lägga ned arbetet som en påtryckning, en vild strejk alltså. Det var vi öppna med och vi visste även att han som fackombud var bakbunden. Så länge han hade kvar sitt uppdrag ansåg han sig inte kunna stödja en vild strejk, i alla fall inte officiellt. Som person motarbetade han dock inte våra tankar utan upplät fackexpeditionen till mötet och följde med intresse och, tror jag, en viss upprymdhet, våra planer.

Vår avdelning tillverkade hygienprodukter till bland annat sjukhus och apotek. En del produkter tillverkades i maskiner som kunde skötas av en eller ett par personer, inklusive att packa prylarna när de var klara. Det gällde till exempel skydd till hörselkåpor och annat som gjordes i mindre serier.

Den huvudsakliga tillverkningen var dock av vuxenblöjor vilka spottades fram i ena änden av en cirka 25 meter lång maskin. I den änden stod ett par personer och tog emot hopvikta buntar med tolv-femton blöjor i varje, lade dem i plastpåsar som i sin tur lades ned i kartonger som fylldes med några paket innan de i sin tur tejpades ihop och for iväg på ett rullband.

Maskinen krävde, utöver de som packade, två förare som ”i farten” fyllde på massa till fluff (absorberande fyllning), lager av papper och fuktavledande skikt, gummiband till den elastiska grenen, tejp och lim för att hålla ihop olika skikt och blöjan när den skulle användas. Under ett skift kunde vi normalt få fram omkring 20 000 blöjor.

Jag var en av de två förarna. Min kollega hade jobbat litet kortare tid än jag. Jag måste motvilligt erkänna att jag hade mina betänkligheter innan han anställdes. Jag, en kvinna på knappt 30, hade som första kvinna fått kämpa för och bevisa att jag klarade detta jobb lika bra som killarna. Nu skulle jag vara tvungen att jobba med en starkt troende man med nästan lika många barn som Jesu lärjungar. Klart han skulle tycka illa vara och motarbeta mig!

Så blev det nu inte alls. Alla mina farhågor kom på skam, han visade sig vara en oerhört sympatisk man med glimten i ögat och en och annan räv bakom örat. Jag tror vi båda kände oss trygga med varandra i jobbet som krävde stort samspel och lyhördhet för att uppfatta vad som just för tillfället behövde göras med och omkring maskinen. Men hur skulle han ställa sig till det här med en vild strejk?

Under mötet när frågan diskuterades deltog han men var som vanligt inte så talför. Jag sneglade på honom och undrade om ”världsliga” saker som anställning och lön fick ha sådan betydelse för en starkt troende att man fick bryta de regler som överenskommits av arbetsgivare och fackföreningsledning. Jag var feg nog att inte fråga rakt ut utan behöll mina förutfattade meningar för mig själv.

Till slut måste dock frågan ställas på sin spets, i slutet av det möte som hölls av oss anställda.

– Ja hur gör vi nu då, med de här kraven? Och vad gör vi om företaget struntar i dem?
– De måste för faan säga hur det blir!

Engagemanget var stort, även om inte alla på mötet uttalade sig. Bara att uppslutningen var total var ett tecken på att en oro fanns och att man kanske skulle vara beredd att gå långt för att få besked.

– Om vi inte får besked stoppar vi maskinen, sa jag och sneglade mot min kollega. Tills de svarat i alla fall.

Kollegan nickade mot mig. Han var med, jag blev så lättad att jag nästan fick en tår i ögat!

– Ja, det är ju den maskinen som drar in pengar åt dem. Flyttar de nå´t så är det blöjmaskinen.

Det blev bestämt att kraven skulle skrivas ned på papper, gå runt för underskrifter bland alla anställda på de båda skiften och sedan överlämnas till förmannen för vidare befordran. Eftersom jag fortfarande har en kopia kvar av pappren kan jag se hur mina arbetskamrater skrivit upp sig, med sina olika handstilar och personligheter. Mangrant och i stor enighet.

Eftersom det var min kollega och jag som skulle trycka på startknappen – eller inte göra det – var det vi som i början av följande skift tillsammans klev in till förmannen och räckte över skrivelsen. Hon tog emot pappren och började läsa.

– Vi kommer inte att starta maskinen idag, sa vi.

Hon såg på oss, från den ena till den andre, verkade inte riktigt veta hur hon skulle tackla detta. Troligen hade ingen strejk tidigare ägt rum på fabriken och hon var själv ganska ny som förman.

– Det är ingen bra idé! Företaget, och ni med, kommer att förlora pengar om maskinen står stilla.
– Det är liksom det som är meningen, sa min kollega på sitt stillsamma sätt. Vi vill att det ska hända något, vi vill veta hur det blir för oss.
– Vad säger facket, har ni pratat med dem? Det är inte lagligt…
– Facket har inget med det här att göra. Bara vi som jobbar här.

Förmannen tittade på listan och läste noga igenom namnen. Nej, den fackliga representantens namn fanns inte med.

– Nu måste jag ringa, ut med er!

Hon nästan föste ut oss ur förmanskontoret. Rummet hade stora fönster som vette ut mot fabrikslokalen, som det brukar vara i industrin för att arbetsledning ska ha koll på arbetarna och produktionen. Nu var det vi på golvet som litet i smyg kunde se hur hon traskade runt därinne med telefonen mot örat och upprört pratade med än den ena, än den andra.

När vi kom ut bland arbetskamraterna samlades de runt oss och ville veta vad som hänt.

– Vi har lämnat över listan. Vet faktiskt inte vad som händer, telefonen går varm i alla fall…
– Vad gör vi nu då? Sa någon osäkert.
Någon av de andra skrattade högt och svarade: – Inte ett jävla dugg, vi strejkar ju!

Folk satte sig i grupper och pratade, från andra avdelningar kom andra anställda som sett till att göra sig ärenden in till oss. Lagergubbar och elektriker dök händelsevis upp och ville veta vad som var på gång. Den facklige representanten kom också, med ett litet leende i mungipan.

– Ja, jag får ju inte stödja er men …

Fabrikschefen kom, en ganska ung man som gärna ville vara kompis med arbetarna och oombedd försökte utföra sådant som var krångligt med maskinerna. Sådana gånger kunde han kasta sig över någon maskindel och försöka greja med den medan vi utbytte menande blickar. Den här gången var han inte så språksam, gick med snabba steg till förmanshytten där en intensiv diskussion utbröt.

Vi satt och fikade, pratade, spelade kort. En del stickade, passade på att röka litet extra eller läsa tidningen. Tankarna hos mig gick över vilka besked vi skulle kunna tänkas få – nedläggning, flytt av produktionen, omplacering? Säkert var jag inte ensam om det. Skulle de bry sig om att ge besked eller försöka tvinga oss tillbaka till arbetet? Styrkan hos oss var att alla var informerade och hade skrivit under. Inklusive motskiftets packare, de två maskinförarna och reservföraren också.

Upplösningen kom oväntat snabbt, redan innan första strejkskiftet var slut. En av tjejerna på packningen kom in från kontorsavdelningen och ropade:

– Det kommer en massa folk! Chefen och en massa andra, vet inte vilka det är.

Alla blev på helspänn. Vi samlades i en stor grupp mitt i maskinhallen, även några från kommande skift som kommit till jobbet litet tidigare. Efter en stund kom fabrikschefen, flera förmän och ett par personer som vi inte alls kände igen.

– Ja…, fabrikschefen harklade sig och svepte ut med handen mot de två okända. Det här är representanter från det företag som köpt upp avdelningen.

Ett mummel började höras bland arbetarna. Hjärtat bankade, vi visste att det var nu det gällde. En av nykomlingarna tittade i några papper och började förklara.

– Vi håller till i Halmstad och åkte genast upp när vi fick höra talas om det här.

”Det här” var vår nedläggning av arbetet. De hade alltså kört mer än 30 mil medan vi ägnat oss åt snack, spel och cigg. Bara det kändes som en seger, att ha fått fart på både de nya och nuvarande ägarna efter att innan dess ha lagt ned så mycket lönlöst tjat om att vi ville ha besked om framtiden. 

Mannen presenterade sig och sin kollega och berättade sedan vad vi kunde räkna med skulle gälla vid övergången till de nya ägarna. Verksamheten skulle ligga kvar på orten, varken flyttas eller läggas ned alltså. Ingen skulle behöva bli uppsagd eller behöva byta arbetsplats, om man inte själv ville. Ville man vara kvar inom det nuvarande företaget skulle det också gå bra. I så fall skulle vårt nuvarande företag ta över ansvaret för fortsatt anställning.

– Hur blir det med villkoren i så fall? Har vi kvar anställningstid och lön om vi inte går över till det nya? Och lönen i det nya företaget…

Frågorna var berättigade. Skulle den som ville vara kvar på det gamla företaget räknas som nyanställd fanns risken för att behöva acceptera en lägre ”ingångslön” samtidigt som anställningstiden kanske skulle räknas om från noll.

Gamla och nya chefer såg osäkert på varandra. Troligen hade de inte funderat på frågan men till slut sa vår nuvarande chef:

– Självklart tar ni med både lön och anställningstid!-
… och ni får samma löner i det nya företaget som ni har nu, skyndade sig nykomlingen att säga.

Nå’t får man gå med på om man tänker vara populär bland arbetarna, tänkte jag och troligen flera andra, av de leenden att döma som arbetskamraterna försökte dölja.

– Då kommer detta skriftligt sen. Så det kan skrivas under av båda parter?

Den facklige representanten fick äntligen en uppgift att fylla.

Nog så viktig men vår framgång berodde denna gång inte på förhandlingar utan på att vi tillsammans bestämde oss för gemensamma krav, stod upp för ett gemensamt beslut om stridsåtgärd och fullföljde kampen, tillsammans.

/Heli Kittilä. Illustration: Håkan Eklund