Kiruna 2007

Det var en tisdag i maj 2007. LKAB hade kommit med sitt slutbud i förhandlingarna om det lokala avtalet. Vår klubbordförande Harry Rantakyrö höll informationsmöte på vår matrast. De flesta underjordsarbetarna i Kirunagruvan samlades, vi var väl 50 pers på skiftet.

Klubbens utgångsbud hade varit 4000 mer i månaden för var och en, men nu berättade Harry att företaget inte vill ge något mer än det centrala avtalet, och pengarna vill de fördela så att påslagen skiftar mycket, mellan 140 och 1600 kr. Det var slutbudet.

De flesta var tysta och förbannade. Fast några sa: ”Ge dom en chans till att förhandla”. Jag sa: ”Det har dom ju gjort! Det blir ingen mer chans om inte vi visar att vi inte accepterar detta. Så antingen går vi tillbaka till jobbet nu och då har vi accepterat eller så stannar vi kvar här och fortsätter mötet”. Alla stannade. Så började strejken.

Det hade nog inte blivit någon strejk, om inte jag eller nån annan hade sagt det där om att acceptera eller sitta kvar. Vi hade varit tysta och snälla i flera år, accepterat att bara få det centrala avtalet, kanske med några tjugolappar extra till vissa grupper. Men nu visste vi att LKAB gjorde jättevinster.

Bolaget tjänade 1,8 miljoner per år och anställd. Vi tyckte att får vi 4000 i månaden av de där pengarna så får företaget ändå mer än 1,7 miljoner per anställd, det borde räcka. Vi ville ha högre lön på vinstens bekostnad. Vi var nog inte heller ensamma om att bli pålagda mer arbetsuppgifter utan att få mer betalt.

Strejkar du?

Det kom ner två lokala chefer till oss. Den ena pratade, den andra stod bredvid. De försökte övertyga oss om att vi måste gå tillbaka, att det vi gjorde var olagligt och så vidare. En annan sak som hände var att arbetsledare gick runt och skrev upp alla de strejkande, frågade dem en och en: Strejkar du? Alla sa ja.

De försökte väl skrämma oss med tanken på arbetsdomstolen och sådant. Men effekten blev snarare starkare sammanhållning när var och en svarade för sig: Ja, jag strejkar. Vi hade inga strejkbrytare vad jag vet. De förtroendevalda strejkade inte, men alla vet varför man gör så. Det stod ju still ändå. Skyddsombuden sysslade mest med säkerhetsarbete.

Jag for hem när mitt skift var slut, men strejken fortsatte till de kommande skiften och spred sig till hela gruvan och även till malmbehandlingsverken. Det behövs att nån säger de förlösande orden men när strejken kommit igång så rullar den vidare. Det finns alltid några som tar någon typ av ledning, på gott och ont.

De satt i gruvan i Malmberget också. Det var inte oväntat, de har oftast varit mer militanta än vi i Kirunagruvan. Det kan väl ha varit 1600 personer som var ute i strejk totalt. Två dagar stod det still. När vi fick besked att LKAB hade gått tillbaka till förhandlingsbordet så upphörde strejken direkt. Nu skulle de få den där chansen att förhandla en gång till.

Mer pengar till bergarbetarna

Sen blev det ett stort möte i Folkets Hus då Harry skulle rapportera hur det hade gått. Han förklarade budet. Det som hänt sen sist var att de hade lagt på mer pengar, men bara till bergarbetarna, alltså borrare, sprängare och lastare. Det är de stridbaraste yrkesgrupperna. Jag var bergarbetare, men jag sa att det var ett dåligt bud. Skulle de andra yrkesgrupperna som varit med i strejken bli utan?

Harry såg till att det snabbt blev omröstning och han gick direkt till sluten omröstning. Visst fick man känslan att han hoppades vi skulle rösta ja till budet. Så blev det också, en knapp majoritet röstade ja. De lyckades splittra oss genom att muta bergarbetarna, det är min uppfattning.

Strejken 1984

Jag kan jämföra med strejken 1984. Jag var pådrivande då också. De centrala förhandlingarna för gruvindustrin hade pågått ett bra tag utan resultat. En stor majoritet av LKAB-arbetarna hade skrivit under på kravet 1500 per person och att avtalet skulle ut på omröstning.

Vi sa också bestämt nej till varje form av bonussystem och prestationslön. Malmbergarna hade redan suttit två gånger. 17 maj presenterade medlingskommissionen ett nytt bud som arbetsgivarna accepterade.

Det blev stormiga medlemsmöten om budet och ett kompakt nej på mötena. Gruv ordnade medlemsomröstning. Röstsedlar skickades hem och vi skulle rösta ja eller nej till budet. Det fanns ja-propaganda på valsedeln, det stod till exempel att om nej vinner så kan det få allvarliga konsekvenser.

Allvarliga konsekvenser för vem? frågade jag och många med mej. En överväldigande majoritet röstade nej och då sa förbundsstyrelsen också nej trots att omröstningen endast var rådgivande. Så de förhandlade vidare. Men så kom den stora överraskningen den 4 juni. Gruv hade skrivit på ett centralt avtal som var – hör och häpna – hemligt!

När sen våra förhandlare och LKAB inte kunde komma överens om det lokala avtalet så var det droppen, det blev strejk. Vi bergarbetare i Kiruna satte oss först. Nästa dag satte de sig i Malmberget. I Kiruna tog vi LKAB med överraskning. Till skillnad från malmbergarna hade ju inte vi strejkat tidigare under avtalsrörelsens gång.

LKAB hade trott att Kirunaarbetarna var ”förnuftiga” och att Kirunagruvan skulle förskonas från strejk. Vi gav dem alltså en chock. Vårt krav var att LKAB skulle återvända till förhandlingsbordet och beakta våra krav på bättre betalt. Strejken avbröts då vi fick veta att LKAB hade gått med på våra krav.

Man måste använda yxan…

2007 blev resultatet sämre, arbetsgivaren var smartare och lyckade splittra oss, tyvärr med bistånd från fackledningen. Men det beror också på en ideologisk förflackning bland oss arbetare, anser jag. Vi har blivit svagare. Vi borde kunna stå emot mutor och splittringsförsök och tänka solidariskt.

Men hur som helst så är det viktigt att behålla kunskapen att man kan sätta sig och hur man gör. De flesta känner väl till den stora gruvstrejken 1969. Den var före min tid i gruvan. Minnet lever kvar här uppe. Men man måste använda yxan kontinuerligt så att man kommer ihåg hur den ska hållas, brukar jag säga.

/Sixten Snell. Illustration: Henrik Bromander