Mer om sjuksköterskestudenternas kollektiva kamp för högre ingångslön. Här följer citat ur intervjuer med Anna Libert i Stockholm (2013), Madeleine Wickström  i Kalmar (2015) och anonyma studenter i Lund (2013), samt kommentar från redaktören.

Stockholm: ”24000-kampen drivs av självständiga grupper på olika orter i landet. Vi försöker sprida engagemanget till nya orter och skolor. Vi åker runt och berättar hur vi gjort. Vi märker att det är lättare på orter där det finns många studenter än på de mindre orterna. Är man få så är det lätt att engagemanget blossar upp och försvinner. Det kan tillexempel bero på att överlämningarna av uppdragen som talespersoner och andra uppgifter inte funkar. Man måste börja tidigt varje termin. Nästan börja jobba med överlämningen samtidigt som man blivit utsedd till något. Att arbeta kollektivt är ett viktigt råd. Nationella möten har det varit ett par stycken, högst ett om året. Det är lokalt det mesta händer.”

Lund: ”Våren 2012 spred det sig till oss. En student här i Lund kontaktade Inte under 24000-folket i Stockholm och Johan Persson kom ner och berättade för studenterna här. Det var jättepeppande. Vi hade en manifestation redan veckan efter och samlade 100 personer. Vi försöker i vår tur stötta andra som vill komma igång och i oktober (2013) ska de ha uppstartsmöte i Kalmar. De har haft svårt att komma igång och vill ta nya tag.”

Kalmar: ”Vi fick ju hjälp från Lund när vi skulle komma igång och vi försöker att i vår tur hjälpa andra. När vi hade presentation för nya studenter sände vi det även till Oskarshamn och Västervik där det finns distansstudenter från vårt universitet, och när vi hade lönecoachingkväll så kom en student från Oskarshamn och tog med sig budskapet till sina klasskompisar. Vi har varit i Växjö och informerat och studenterna i Karlskrona har varit i kontakt med oss och bett om hjälp.”

De olika städerna har delvis olika situation. Motståndet från landstingen och deras stora sjukhus varierar. Höjningen av lönekravet från 24000 till 25000 i månaden har skett vid olika tidpunkter på olika orter.

Lund (2013): ”På en manifestation var det tio stycken i avgångsklassen som kom och berättade att de fått över 24000. Kommunerna betalar 24000 till nyexade nu. Det finns en hel del kommunala sjuksköterskejobb. Och det går att flytta på sig. Kiruna erbjuder 24000, resa och boende, bara som ett exempel. Arbetsgivare sätter upp affischer och flyers och lyfter fram 24000! Det står också ofta i arbetsförmedlingens annonser. Så det är stor skillnad mot förut.”

Stockholm: ”Under 2013 har ca 80% av de nyutexaminerade i Stockholm lyckats få minst 24000 kr. Fortfarande kan vi se att geriatrik, psykiatri och primärvård ger högre ingångslön än Stockholms akutsjukhus och andra verksamheter. Lönerna kan där ligga kring 26000–27000. I Stockholm och Uppsala har vi under vårterminen 2013 höjt lönekravet till 25000. Minst 25000. Men vår rörelse kommer fortfarande gå under namnet Inte under 24000.”

Kalmar: ”För nu har det hänt: sjukhuset i Kalmar har precis börjat erbjuda 24000! det blev klart före juluppehållet, och vårt mål nu är 25000. Nu i januari 2015 har dessutom den första nyexaminerade skrivit på ett avtal med 25000 kr i ingångslön! Visserligen gäller det inte alla än, men vi hoppas snart kunna vara där. Jag såg förresten en annons i en branschtidning; Hej, kom hem till Sverige, du får samma lön! Det var riktat till norgeresenärerna.”

Något som återkommer i berättelserna är hur Vårdförbundet, sjuksköterskornas fackliga organisation, har förhållit sig till 24000-rörelsen. Avståndstagande eller ”hemligt” stöd i början, alltmer öppet stöd med tiden. Här är ett exempel:

Kalmar: ”Då i starten var vi inte heller särskilt populära hos Vårdförbundet. De stod för två stycken wienerbrödslängder till vårt första möte och kaffe och te, that´s it liksom. De kanske sponsrade pennor också, jag minns inte. Men det blev annorlunda sen. Nu får vi också officiellt stöd från Vårdförbundet. Ett problem har varit att vårt fackförbund inte har haft så bra rykte. Det har varit några strejker, men de har inte gett den effekten som man hoppats på utan snarare tvärtom. Och jag tror att Vårdförbundet också ser, att här har det blivit en effekt och då måste de stödja det. De är nog också väldigt imponerade av vårt engagemang och jag tror att de gärna vill fånga upp det, av olika anledningar.”

Hur går organiseringen till?

Stockholm ”Vi håller peppföreläsningar för de studenter som går T1, den första terminen, de blir jätteengagerade. Man ses förstås på skolan och vi ordnar öppna möten. Det går från person till person, man drar med varann. Vi arbetar mycket via sociala medier, främst Facebook, både internt och externt. Vi har slutna grupper för Inte under 24000 Stockholm, för studenter, för nyutexaminerade mm. Även det nationella samarbetet drivs via en sluten grupp på Facebook. I den slutna gruppen för studenter i Stockholm är de flesta med från termin 3 och uppåt. De släpps in i gruppen av administratörerna. De som blivit klara med utbildningen och hittar jobb får gå ur. De brukar stanna upp till ett halvår. Enstaka personer från andra orter som söker jobb i Stockholm, har fått gå med i gruppen. De har då fått skicka intyg på att de studerar till sjuksköterska. I den gruppen diskuterar vi öppet om jobbsök och redovisar hur ansökningar och intervjuer går, så det är viktigt att bara vi själva har insyn där.”

Lund: ”Vi gör som stockholmsgruppen, vi har ett exceldokument i vår ”hemliga” facebookgrupp, där vi redovisar våra jobbsök för varandra. Vad vi sökt, vad vi begärt, vad de erbjöd. Det är bra att söka många jobb, öva sig i att tacka nej och skapa ett större tryck. Men nu har sjukhuset börjat ha bevakning på hur många jobb man sökt och det sägs att om man sökt många blir man struken! Så de försöker eventuellt hitta motstrategier.”

Kalmar: ”Vi har bildat en förening som heter 25 Kalmar. Vi har en öppen gilla-sida på facebook där andra kan följa vad som händer och en sluten grupp där vi kan diskutera mer interna saker. Sedan har vi en grupp för oss styrelsemedlemmar endast. Det sägs inte så mycket i den gruppen tyvärr. Vi pratar nog mest när vi ses. Facebookgrupperna kanske spelar större roll i större städer och där det finns flera lärosäten. […] Vi går in i varenda termin på introduktionsveckan och presenterar rörelsen. Vi vill nå de nya studenterna och säga som det är: Ni har valt ett yrke där ni inte tjänar ett piss! Det gör definitivt mer skillnad än att säga samma sak till en sjuksköterska som redan har jobbat med pisslönen i tjugo år. För det kan hon då uppfatta som en personlig kritik vilket det absolut inte är. Men studenterna säger när man berättar om lönen: – Va, är det sant! Och här ska jag råplugga i tre år…”

Grupperna lägger ofta stor vikt vid den inre argumentationen, att uppmuntra varandra att stå på sig, våga ställa krav och säga nej.

Lund: ”Vi har haft flera demonstrationer, nu senast hade vi ingen egen utan deltog i en demonstration för gemensam välfärd.  Arbetsmiljön och patienterna som drabbas av nedskärningarna i vården, det är också viktigt. Men demonstrationerna är inte viktigast i lönekampen, det är att jobba inåt och stötta varandra.”

Kalmar: ”På våren 2014 började vi planera den första manifestationen i Kalmar. Vi gick till sjukhuset och hade en manifestation där utanför. Vi tänkte lite där i början, att vi ska försöka få vårdpersonal från sjukhuset att komma ut och vara med på manifestationen. Sen tänkte vi om: inifrån och ut, gräsrotsrörelse. Vi ska fokusera där vi är nu, på studenterna, där vi faktiskt kan påverka, och på det sättet påverka framtiden för oss sjuksköterskor.  […] Det viktigaste är nog informationen, inte att man måste vara många som sitter i en styrelse eller många som gör manifestationer. Ok, det är ett jättebra engagemang och man lär sig så otroligt mycket för resten av livet av det, men det viktigaste är ändå att många kommer på mötena och lyssnar och börjar tänka på det här, för i slutändan sitter man där som individ i samtalsrummet med chefen. Det är där den verkliga kampen händer och då måste man våga stå på sig. Det måste vara många i samma situation som står på sig.”

Stockholm: ”En annan viktig sak är att inte bli besviken på dem som tar jobb till lägre lön. Det finns inga svarta får, bara olika livssituationer. Det säger vi på alla föreläsningar. Alla kräver 24000, många får, många pressar upp men kanske inte hela vägen. Vi peppar alla att stå på sig och säger också att man kan vänta med drömjobbet om det ger för låg lön, det finns kvar.”

Studenterna ser med kritisk blick på förhållandena i vården. De har lärt sig att man kan snacka ihop sig och att kamp lönar sig. De kommer att göra skillnad ute på arbetsplatserna.

Lund: ”Vi fokuserar på studenterna, men även ”gamla” sjuksköterskor ber om råd, när man är ute på praktik. Till exempel om hur de ska göra med övertid. Även undersköterskorna börjar prata om sina löner. Man kan ju inte… Jo man kan! […]  Vår sak just nu är att fokusera på lönen men vi ser ju hur det ser ut på många arbetsplatser, t.ex. på sjukhuset i Lund som är något för sig. Alla larmar, anhöriga ropar. Ständiga nedskärningar, hälften är sjukskrivna. Stackars driftsansvariga, sjuksköterskor på helger, som ska sitta o ringa in folk på lördagskvällen… Nyligen stängde de en halv avdelning. Hälften av personalen tvingades ta semester. Det blev kaos på akuten, de tvingades öppna igen, ta in hyrpersonal. De gick miljonback på några veckor. Allt det här går ut över våra utbildningar också, praktiken. När det är för stressigt finns ingen tid för tanke eller reflektion. Vi lär oss ingenting och de som skulle handleda oss får dåligt samvete. På akuten finns det 16 nyanställda. De kan inte ta praktikanter för de kan inte handleda dem. Det gäller inte bara oss. Läkarstudenter hotar med praktikstrejk eftersom läkarna inte har tid att undervisa dem. Det är kalabalik.”

Kalmar: ”Det hände något spännande på akutmottagningen på sjukhuset i Kalmar förra året (2014). Hela akuten skulle göras om och ledningsansvaret skulle omfördelas. Sjuksköterskor skulle få ledningsansvar men inte få något extra för det. De sa ifrån. De ville ha högre lön, annars skulle de säga upp sig från ledningsansvaret. Jag tror att det blev så att de sa upp sig, och att det ledde till att arbetsgivaren erbjöd dem att söka tjänsterna på nytt men med högre lön. Så det är verkligen inte bara vi som kämpar och det blir en inspiration för oss också att kämpa vidare.”

Stockholm: ”Även på jobb och praktikplatser har det blivit självklart att fråga andra om lönen, inget hysch. Visst finns det enskilda personer som inte vill prata om sin lön, men det har blivit mycket öppnare. De äldre som var misstrogna först börjar vänja sig. Det finns grupper som ”Sjuksköterskor ryter” och ”Nu pratar vi lön” för arbetande sjuksköterskor. Så det rullar vidare.”

De blivande sjuksköterskorna har haft ett bra utgångsläge för kamp, bättre än många andra yrkesgrupper. Det råder en viss brist på sjuksköterskor. De kan inte plockas in från gatan – det krävs tre års utbildning och legitimation. Under utbildningstiden har de goda möjligheter att snacka ihop sig. Patienterna och allmänheten har förståelse för deras krav. Men alla dessa goda förutsättningar hade funnits i åratal utan att något avgörande hänt. Ingenting förändras av sig självt eller för att det borde hända. Först när studenterna snackar ihop sig och utvecklar en strategi, börjar kampen. Det kan alla lära något av – vi kan inte få något annat än det vi är beredda att kämpa för.

/Illustration: Mattias Elftorp

Fler berättelser om Inte under 24000: Öppen kamp och hemlig grupp; De blå rockmärkena lyste på varenda student; En spännande resa till 25000