Gävle, 2012

Mario Izquierdo, huvudskyddsombud och livsmedelsarbetare på den numera nedlagda Läkerolfabriken, berättar:

EN AVSTÄNGD KLUBBORDFÖRANDE

Vi hade haft medlemsmöte efter beskedet om att fabriken skulle läggas ner. En medlem sa att vi borde inte jobba övertid nu när de vill stänga fabriken. Vår klubbordförande Wellington förklarade att företaget kan beordra övertid men att det står i kollektivavtalet att om man av personliga skäl har svårt att jobba över så ska man kunna slippa. Det kan ju vara viktigt att baka bullar eller måla naglarna.

Mötet röstade om att inte jobba övertid. Vi röstade muntligt, de flesta ropade ja så vi räknade inte rösterna. Folk ville strida. Det fanns kanske fem personer på företaget som var emot att ta strid.

Efter mötet skulle Wellington hämta ett papper på kontoret och ge till en kille på verkstan. Vi kan kalla honom P. När Wellington kom till verkstan frågade P hur han ska göra. En entreprenör skulle komma in när de var lediga så P måste ta ut övertid för att ta emot honom. Wellington menade att du hörde vad medlemsmötet sa, men har du beställt jobbet så är det ditt personliga beslut hur du ska göra. P ville ha klart besked om hur han skulle göra. Han frågade på ett provokativt sätt.

Wellington frågade varför han inte hade tagit upp saken på mötet. Det blev en ordväxling, P reste sig upp och skrek. Wellington sa: P, gå och sätt dig! P var aggressiv och närmade sig, Wellington blev arg och rädd och skrek: Gå o sätt dig annars krossar jag dig! P satte sig och Wellington gick därifrån. Det var fem personer i rummet som såg vad som hände. P hade sedan sagt till sin chef att han kände sig hotad av Wellington.

Wellington blir avstängd

Wellington blev kallad till platschefens kontor på eftermiddagen. Personalchefen och verkstadschefen var också där. Chefen sa till Wellington att du har hotat en annan anställd, vi tillåter inte det, vi kommer att stänga av dig och vi vill ha ditt passerkort. Wellington sa att han ville ha dit en facklig representant men de sa nej. Han berättade sin version för verkstadschefen medan de andra cheferna var ute ur rummet.

Sen kom cheferna in igen och sa att de kommer att spärra hans kort. Wellington sa att ni får ta detta med förbundet. Sen fick han gå. Han gick till fackkontoret, chefen följde efter. Wellington sa: Stopp, du sätter inte din fot här på fackkontoret. Chefen sa: Gå ut härifrån. Wellington sa: Backa! Chefen backade och Wellington stängde dörren.

Ryktet spred sig i fabriken. Jag gick till fikarummen och lyssnade på vad folk pratade om. Folk frågade om Wellington är avstängd. Jag sa att jag vet inte än. Folk sa att om det stämmer, då lägger vi ned jobbet. Wellington kontaktade ombudsman som sa att han ska gå till jobbet som vanligt i morgon och kolla om kortet funkar. Han ville att hans version skulle finnas på pränt, så han skrev en redogörelse för vad som hänt och mailade den till personalchefen.

Nästa dag

På morgonen nästa dag gick Wellington till fabriken och kom in utan att använda kortet – många går ju in samtidigt. Morgonskiftet samlades i entrén där han stod. Det var en ovanlig situation. Läkerolfabriken var en gammal arbetsplats med lojal personal. Dragit ner på tempot hade vi väl gjort någon gång, men aldrig strejkat.

Vi ringde till förbundsombudsmannen Gerald i Stockholm. Gerald sa att Wellington ska gå hem och avvakta. Folk satt i pausrummen. Cheferna promenerade runt men gick aldrig in i pausrummen. De ordnade ett stormöte vid 10-tiden för hela förmiddagsskiftet. Chefen sa att Wellington är avstängd för att ha hotat en arbetskamrat, det kanske blir polisanmälan. Han har vägrat lämna sin version! sa chefen.

Jag avbröt och sa: Nu ljuger du! Det är skamligt! Jag plockade fram kopian på mailet som Wellington skickat och talade om vid vilken tid det hade skickats till personalchefen. Du står och ljuger för mina medlemmar! sa jag. Jag var riktigt arg. Några chefshuvuden böjdes. Vi vill att ni går tillbaka, sa chefen till arbetarna. Nej sa folk, vi mår dåligt, vår ordförande är avstängd.

Senare på dagen hölls ett nytt stormöte för eftermiddagsskiftet. De visste förstås redan vad som hänt och de jobbade inte heller. De var inte lika på hugget som förmiddagsskiftet, men de jobbade inte.

På eftermiddagsmötet sa en chef sa till mig: Men nu får du hålla tyst gosse! Jag är inte din gosse, sa jag, jag representerar mina medlemmar och Livsmedelsarbetareförbundet.

Förhandling

Efter veckändan hade vi en förhandling tillsammans med vår lokala ombudsman. Från företaget var alla cheferna där, plus högsta personalchefen från Cloetta. De ville ge Wellington en varning. Skriv på så tar vi tillbaka avstängningen, sa de, men han vägrade. Han förklarade att han känt sig hotad, att P var aggressiv och dessutom hade kniv och andra verktyg.

Vi förstod att de skulle kunna ta till avsked men det vore ju korkat av dem, då hade de verkligen fått problem. Förbundsombudsmannen grep in och sa att det skulle lösa sig, så efter några dar jobbade folk som vanligt. Och sen fick Wellington komma tillbaka. Han fick varningen men skrev aldrig på att han mottagit den.

EN INDRAGEN BONUS

Vi hade förhandlat fram en bonus som folk skulle få under tiden fram till stängningen. Bonusstegen var 3500, 5500 eller 8500 kronor per person och månad beroende på hur mycket som hade producerats. Under juni och juli skulle det bli ett uppehåll. Det skulle inte betalas bonus då på grund av att det var semesterperiod. Överskottet skulle i stället sparas till augusti för att fylla på produktionsmålen och ge bonus då.

Men efter sommaren gick företaget ut med information om att det överskott som man hade sparat inte skulle räknas in i underlaget för bonus. Personalen kände sig lurad, så klubben ordnade ett medlemsmöte där vi visade upp protokollet med överenskommelsen. Medlemmarna tolkade överenskommelsen precis som vi i styrelsen och de krävde att få träffa ledningen dagen därpå kl. 06.30.

Mötet blev av och ledningen försökte förklara för personalen att de hade en annan tolkning av protokollet. Medlemmarna var rasande. Alla vägrade jobba, allt stod stilla. Vi meddelade tidningarna att personalen på Läkerolfabriken hade lagt ner arbetet, så de började nog ringa till företaget. Vid 12-tiden kallade ledningen in oss och sa att de tog tillbaka sin tolkning. De skulle räkna in överskottet och personalen skulle få ut sin bonus.

Illustration: Marcus Vildir