När arbetare tar strid kan det drabba ”allmänheten”. Det gäller både vid tillåtna och otillåtna stridsåtgärder. Tänk strejk eller annan aktion inom kollektivtrafiken, vården eller handeln, eller som när sopgubbarna eller brevbärarna följer regelboken och vägrar stressa. Allmänheten kallas ofta i detta sammanhang tredje man. ”Tråkigt att detta ska drabba tredje man”.

Men vem är egentligen tredje man och vem är förste?

De som tar strid för sina intressen är förste man/kvinna. Vi, allmänheten, är också förste man/kvinna. För det är ju vi som också är bussförarna, vårdarbetarna, affärsbiträdena, sopgubbarna och brevbärarna. När vi tar strid om något kan effekterna drabba oss själva, men det är också i vårt eget intresse att striden tas.

Betyder det att vi ska tänka: jag solidariserar mig – därför klagar jag inte på att jag blir drabbad? Nej, det är bra att klaga. Stridsåtgärden ska märkas! Men vi ska inte klaga på de stridande, utan på de ansvariga för den situation som har pressat fram striden. Vilket oftast är arbetsgivare eller politiker.

Försök nå så högt upp som möjligt med klagomålen. När vi ska visa vårt stöd till de stridande kan vi tänka tvärtom mot när vi klagar. Försök nå så långt ner som möjligt, direkt till dem som genomför striden.

Tumregel

Bra tumregel för stödaktivister: Stöd. Striden är inte till för att du ska få stila, gå i spetsen eller framföra ditt åsiktspaket.

Det mest betydelsefulla stöd vi alla kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på vår egen arbetsplats, om vi har någon. På den nivå vi klarar av. Gärna stöd och hyllningar till dom som vågar ta strid, men två, tre, många strider är det som krävs för förändring.