Överum 2011

Klubbordföranden på Överums fönsterfabrik berättar.

Beskedet

Onsdagen den 31 augusti 2011 blev alla anställda i fönsterfabriken kallade till stormöte i monteringshallen. Koncernchefen skulle komma. Arbetskamraterna var glada när de samlades. Alla var förväntansfulla – nu får vi säkert beröm. Kanske bonus? Nyanställningar? Vi hade gjort riktigt bra ifrån oss, hade jättemycket att att göra. Nya verktyg, fräsar och hyvlar skulle just beställas för flera hundratusen kr.

Informationen tog 4-5 min. Det har gått bra, men… ”vi ser inte att vi behöver producera så mycket fönster framöver”. Fabriken ska läggas ner. Rätt många av arbetskamraterna började gapskratta. De trodde inte sina öron. Några gick bara rakt ut och åkte hem. Några grät. Jag var själv rödögd och i chock. Samma med Håkan, vår vice ordförande. Ett par timmar tidigare hade han och jag fått mbl-information om nedläggningen.

Ur en artikel i Västervikstidningen:

Så sent som i juli delade företaget ut 300 miljoner kronor i vinst till sina aktieägare.
– Utdelningen har möjliggjorts av de senaste årens goda utveckling, hette det i en presskommuniké.
Många anställda i Överum tycker det är märkligt att Inwido för bara fyra månader sedan köpte en helt ny, stor fönsterfabrik i Danmark, Pro Tec Vinduer, för att kort därefter lägga ned fönsterfabriken i Överum. Den danska fabriken har 140 anställda.
– Hur kan man försvara köpet i Danmark? Så plötsligt kan väl inte ekonomin ha svängt, säger en anställd upprört.

Färre än fem jobbade

Produktionen låg nere resten av veckan. Färre än fem jobbade. Vi fackliga gick runt och pratade och lyssnade. Det var tungt. Fabriken har funnits sedan sent 1800-tal och många hade jobbat där hela sitt yrkesliv. Många mådde dåligt. Men det är på arbetsplatsen man träffas, så de flesta kom ändå till jobbet. Vi ägnade mycket tid i veckor framåt åt att snappa upp de medlemmar som var värst däran. Ringde runt, åkte hem till dem. Håkan bor på orten och har koll på alla. Han gick till Konsum, till korvmojen, gick dit och fanns för dem som behövde det.

Cheferna ville få igång produktionen på måndagen, veckan efter att vi hade fått beskedet. De ville stimulera igång produktionen och var beredda att betala för det. Men jag var inte i skick för att förhandla, jag var dränerad och lyssnade inte. Folk började i alla fall arbeta lite smått, det var faktiskt jobbigt att göra ingenting också och det var ingen stridslust då, bara kompakt sorg. Men ledningen klagade – det kommer inte ut så mycket som det ska. Det kommer ut 20-30 fönster om dagen mot normalt 150.

Efter sorgen kom ilskan. Folk blev förbannade, en del efter en dag, en del efter en vecka, två veckor. Till slut var alla förbannade på företagsledningen.

En ny fas

Företaget kallade till förhandling angående ett stimulanspaket. De erbjöd oss några tusen extra om vi kunde köra 70 % av normal produktion. Då jobbade folk igen, men vi gjorde inte ett jävla fönster utöver de där 70 procenten.

Så kom en ny fas. Facket begärde in en löntagarkonsult. De ska vrida och vända på varje sten, sa ombudsmannen. Och så länge de gör sitt, så måste företaget skjuta upp sitt slutgiltiga beslut. Ok, det drar i alla fall ut på tiden, det betyder att alla får en månadslön till, tänkte jag.  Företaget ville köpslå bort löntagarkonsulten, men vi och ombudsmannen sa nej.

Löntagarkonsulterna sa redan tidigt under sitt arbete: Det här företaget går bra. Det gav folk ett hopp om att de skulle rädda oss. Och då blev det fart på produktionen. Tyvärr, kan jag väl säga nu. För det var ju en illusion. En del förstod ju det också, en arbetskamrat sa: – Ni fattar väl att även om Jesus kommer ner och säger att det går bra här, så hjälper det inte, de lägger ner ändå!

Konsulternas arbete tog lite längre tid än vad som först var sagt. Det var svårt för dem att ”hitta” all bokföring som koncernen hade. Det var ingen slump, stora koncerners ekonomi ska vara svår att granska. De kom till slut fram till att det inte skulle vara någon nackdel för företaget med att ha oss kvar.

Överumsfabriken behöver inte byggas om för att klara ändringar i produktionen, den är lätt omställningsbar. Den har hög kvalitet, hög omsättning, hög vinst, trogen personal. De höll en lång föredragning för cheferna. Företagets enda svar var: Vi väljer att inte kommentera.

Man blev förbannad! De satt bara där i sina kostymer och tittade på klockan. Ombudsmannen blev också förbannad och provokativ, men det bara rann av dem. Så sa de: Vi ska ta med oss rapporten till det slutliga beslutet som vi fattar i koncernledningen.

Slutgiltigt

Den 1 november, en och en halv månad efter det första beskedet, kom koncernchefen och informerade om det slutgiltiga beslutet att fabriken skulle läggas ner. Han hade en livvakt med sig, som stod tre meter bredvid honom hela tiden. Han fick mycket kritik och frågor från ett uppretat arbetarkollektiv. Folk var så förbannade att svetten rann ur deras pannor. Men han stod kvar, med ett sällan skådat stenansikte och svarade lugnt på alla hätska frågor.

Beskedet blev en ny kalldusch. Löntagarkonsulterna hade ju sagt att det gick så bra för fabriken. Att vi var en ”guldkalv i koncernen”. Det blev stopp i produktionen igen. Tvärstopp. Folk struntade fullkomligt i den där stimulanspengen och det återhämtade sig inte. Vi fackliga hade mycket att göra med förhandlingar, mycket personstöd. Medlemmarna skötte sin strejk själva, pratade ihop sig. Och vi förstod ju.

Det var 100 procent i maskinverkstaden som strejkade, i monteringen 90 procent. Där fanns en viss kulturskillnad. I maskinverkstaden vet de sitt värde, så har det alltid varit. Men i monteringen fanns ändå knappt något att göra eftersom maskinverkstaden inte jobbade. Det fanns inget att montera.

Cheferna försökte med mycket lock och pock. De ringde också till facket centralt och sa: De strejkar i Överum! Ska vi stämma er? Centralombudsmannen ringde till oss och frågade hur det var. Vi svarade att folk jobbar i den takt de orkar med, efter förmåga. Han tyckte att det var ett bra svar, och vi blev inte stämda. Så där rullade det på några veckor. Vårt huvudskyddsombud intervjuade alla anställda om hur de upplevde sin arbetsmiljö, en så kallad konsekvensanalys. Resultatet var föga förvånande, alla mådde dåligt. Det var en bra analys huvudskyddsombudet gjorde, den tog lång tid att genomföra och det bromsade upp den lilla produktionen vi ändå hade.

Ni strejkar väl inte?

Vi hade en arbetsledare vid sidan av produktionschefen. Han hade bara jobbat hos oss sedan 2010 och var en hal jävel. Nu tog han på sig att piska på folk. Han gick fram till maskinarbetarna.

– Vad håller ni på med?
– Vi sitter här och pratar
– Kanske jobba lite?
– Vi orkar inte, vi mår dåligt
– Det säger ni bara – ni strejkar väl inte?
– Nänä. Vi vill jobba, men ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss.

De drog igång maskinerna. – Jättebra grabbar! De körde en halvtimme, sen stängde de av igen. Det retade gallfeber på honom.

– Det är ju strejk!
– Nej vi mår så jävla dåligt.

Han gick igen, kom tillbaka. Dag efter dag i två-tre veckor. Det ställdes inga konkreta krav från folk i det skedet. De ville inte jobba helt enkelt. Vi mår dåligt, Erik, sa de till mig. Jag hade full förståelse.

Så började arbetsledaren hota med att ge dåliga referenser.
– Tänk om nån ringer och frågar hur Kalle funkat på fabriken, jag måste ju vara ärlig då…

– Har du aldrig tänkt på att nån kanske ringer till oss och frågar hur du har varit som arbetsledare, och då måste vi vara ärliga och säga att du har betett dig som ett jävla svin och hotat oss! sa gubbarna.

Arbetsledaren var obehaglig. Efter ett tag förstod jag att det kunde hända något med honom. Jag och min vice ordförande pratade med företagsledningen. Vi sa att det är nog bäst att ni plockar bort arbetsledaren från golvet. Han kommer att åka på stryk snart om han retar upp arbetarna mer. Företagsledningen plockade då bort honom och han fick sitta på sitt kontor resten av tiden. Bara det var en seger i sig, vi fick bort ett irritationsmoment som fick folk att må ännu sämre.

Vi hade ett lager med virke, 5-meterslängder som skulle kapas och hyvlas. Men det blev ju inte gjort. Folk pratade om att företaget kanske kör iväg virket till Vetlanda så kan de göra det jobbet där. För att förhindra det så kapade de upp allt och la huller om buller på pall. Ledningen fattade inte vad som pågick. Det var en del sådana småaktioner. Attityden var: Ni kan fara åt helvete. Alla jävla år…

En torsdag kom de med uppsägningslapparna. Många vägrade skriva på. Nån rev sönder lappen. Andra skrev på och åkte hem. På fredagen var det bara 12-15 personer i fabriken.

Uppsägningsvillkoren

I mitten av november blev det förhandling om uppsägningsvillkoren. Från medlemsmötet fick vi med oss att kräva 12 månadslöner utan avräkning, 100.000 kronor extra i omställningsstöd/person och pensionslösningar till dem över 61. Men företaget ville inte ge någonting. Ingen extra uppsägningstid, ingen form av avgångsvederlag, inte ett jävla dugg. Men de var noga med att påpeka att vi är skyldiga dem att fortsätta producera deras produkter fram till och med vecka 50. Därefter ska det monteras ner, plockas undan och städas under uppsägningstiden, ända till den sista uppsägningstiden tar slut nån gång i maj. Sån var attityden. Ändå hade de mage att fråga: Vad ska vi göra för att få igång produktionen? Vi hade förstås fler medlemsmöten under förhandlingarna och diskuterade fram och tillbaka.

Runt mitten av november hade ledningen fattat att det inte skulle bli någon produktion ifall de inte backade från sin kompromisslösa hållning. De gav inte vad vi hade krävt, men de erbjöd nästan dubbel lön till alla i nya stimulanspengar utan frånvaroavdrag plus 7000 kr extra per person i omställningsstöd. Detta mot att vi skulle färdigställa de ordrar som låg och väntade i fabriken, på halvfart, därefter skulle vi få ledighet med lön under resten av uppsägningstiden. Från början ville de ju att alla skulle fortsätta jobba hela uppsägningstiden. De med kort uppsägningstid fick förlängt så att alla hade minst 3 månader.

De som företaget ville ha kvar i arbete under uppsägningstiden för att montera ner maskiner och tömma fabriken erbjöds dubbel lön. Alla som ville fick en betald truckutbildning. Medlemmarna röstade ja till det där paketet, och sen jobbade de undan allt på ett kick. Ville hem. Det var bara 4-5 st som tog erbjudandet att vara kvar mot dubbel lön för att tömma fabriken. De fick komplettera med folk utifrån, specialfirmor.

Värdigt

Efter nedläggningen har en del av arbetskamraterna hittat andra jobb i Smålands träindustrier. Men många kände att de hade gjort slut med träet. De sökte andra industrijobb. Några tog ut pension i förtid. Jag själv gjorde ett tvärkast till ett helt annat sorts jobb. Det har gått bättre än jag befarade för folk, de har orkat stå upp. Fönsterarbetare, det är värdigt. Och att vi inte lät dem köra med oss hur som helst efter nedläggningsbeskedet, det var också värdigt.

Vi ska vara medvetna om att industrier kommer alltid att läggas ner oavsett hur lönsamma de är. Vi ska också vara medvetna om att vi aldrig någonsin kommer att få mer än vad vi pratar ihop oss och gemensamt bråkar om. Det är det som är facklig kamp. Min förhoppning är att denna lilla berättelse, om hur fönsterarbetarna i Överum gjorde motstånd, kan inspirera andra att göra samma sak.