Intervju med f.d. järnvägsarbetaren Roger Edberg.

Jag vill att du berättar om er tidning Spårhunden. Men du kan väl börja med att säga något om dig själv och arbetsplatsen.

Jag kommer från en järnvägsfamilj. Min pappa var lokförare, min farfar var stationschef  i Västerås. Själv började jag som reparatör på pendeltågsverkstaden i Älvsjö efter gymnasiet när jag var 17 år. Det var i början på 70-talet.  

Älvsjö var ett bra ställe. Det blir ju en viss karaktär på en arbetsplats där man jobbar dygnet runt 365 dagar om året. Det blir stunder då man har tid att snacka. Det kom många invandrare, det kom skinnskallar och raggarkillar. Vi tog hand om alla. De fick bra umgänge hos oss, bra sociala mönster. Facket tog kontakt första dan på jobbet. I lönekamp fick vi upp lönen för både reparatörer, växlare och städare.

Det här med tidningen började 1989 med att vi var några som gick på kurs på Brunnsvik om att göra en tidning. Första provnumret gjordes av dom som var på kursen, men sen var det många av dem som föll ifrån och det kom till andra som var mera intresserade.

Vi gjorde Spårhunden själva, lärde oss allteftersom. Vi använde datorer för redigering. Tidningen gjordes för reparatörer, ombordare, växlare, städare och pendelns spärrvakter – ett par tusen arbetare som jobbade i Älvsjö, Hagalund, Tomteboda och vid Centralstation och var med i Statsanställdas förbund (som blev SEKO sen). Den trycktes i Norrtälje tryckeri och skickades hem till medlemmarna.

Våra fackklubbar på de olika ställena beslutade att betala för det. Det fanns lokala företag, t.ex. mathak i närheten av våra arbetsplatser, som annonserade i Spårhunden, så vi fick en del pengar till tryckningen den vägen. En gång tog vi in en annons från vänsterpartiet. Då vart det lite gny på sossarna. Men det kom en annons från sossarna i nästa nummer.

Vi brukade vara 6-7 personer i redaktionen. Under åren var det väl sammanlagt ett 30-tal personer som höll på med tidningen, de kom och gick. En del kunde använda facklig tid. Jag som jobbade natt gjorde inte det utan jag höll på med tidningen på min fritid.

Vi gjorde 4 nummer per år. Tidningen var våldsamt populär på golvet. En viktig grej var att vi alltid hade med ”vanliga medlemmar” på bild. Chansen var stor att komma med i Spårhunden eller att få se sin jobbarkompis där. Medlemmar plåtade till tidningen och vi hade fototävlingar. En kille som brukade rita på pappersservetter fick in sina teckningar i Spårhunden. Ett stående inslag var rundfrågan. Det var ofta nån nybörjare på tidningen och en fotograf som gick runt och frågade någon fråga och tog bilder på medlemmarna som svarade.

En erfarenhet från arbetet med Spårhunden är att folk har alltid nåt att berätta. De säger ofta ”jag kan inte skriva” men de kan berätta och man får hjälpa till att formulera. Det lossnar när de ser sin egen text och så bidrar de lite lättare nästa gång. Så att det inte bara blir en liten klick som bidrar. Inte en liten grupp som kan isoleras och skrämmas till tystnad.

Vi skrev det mesta själva men det fanns också proffs som stod i kö för att få bidra till vår tidning. Det var kult att få skriva i Spårhunden. Ekonomen Sven Grassmann medverkade, tecknaren Robert Nyberg och skribenter som var radikala på den tiden som Guillou och Gormander. Intellektuella och skribenter med klasståndpunkt har en viktig uppgift att fylla. Det var en tradition att publicera dem i fackföreningspressen så det gjorde vi också i vår lilla blaska.

Var tidningen viktig för er fackliga styrka?

Både ja och nej. Tidningen stärkte fackets roll, medlemmarnas samhörighetskänsla med varann och facket. Men det gjorde ingen större skillnad på de ställen som inte hade ett bra fackligt arbetssätt för övrigt. Om man inte har kollektiva och demokratiska metoder, då hjälper det inte med en tidning.

Det viktigaste var att medlemmarna bestämde och att vi höll ihop. Det duger inte att springa omkring och vara radikal på egen hand. När vi tog en strid så diskuterade vi: Hur långt är vi beredda att gå om SJ säger nej? Övertidsblockader kunde hållas ett par månader. 3-4 brytare kunde vi ha. Men det störde inte så mycket, vi hade mest sjå med att se till att de inte skulle bli skadade.

I en annan verkstad, Hagalund, fanns det ett gäng tokradikaler. De propagerade för en tokstrejk och fick medlemsmötet emot sig. Då ville de hitta andra kampmetoder. Det fanns en äldre arbetare där som handlade in läsk och sålde till arbetskamraterna på jobbet med ett litet påslag för besväret. Folk tyckte det var bra, det fanns alltid dricka när man behövde.

Men så kom de de där stenhårda radikalerna och sa till gubben att han var en småborgerlig profitör på arbetarklassen. Det ville han ju inte vara, så han la av med att köpa in läsk. Arbetskamraterna frågade: Var är läsken? Och gubben sa som det var. Då var det kört för radikalerna.  Vi brukade kalla det där för Självmordet i läskedrycksbacken. Numera är en del av radikalerna höga chefer…

Berätta om nåt som ni skrev om i tidningen.

I början på 90-talet knoppade man av SJ Städ, det gällde städningen av personalutrymmen. Dom som städar toaletter åt övrig personal skulle ha lägre lön än dom som städar toaletter på tågen. Det var första tecknet på vad som komma skulle inom SJ.

Den nya städgruppen fanns inte i Älvsjö, men jag och en av Spårhundens fotografer gick till centralstation en måndagsmorgon och träffade dom som jobbade för SJ städ. Vi knallade in i styrelserummen på SJs huvudkontor. Tog bilder på städarna och på huvudkontoret. Jag frågade chefen för SJ-Städ om städarnas lönenivå, sa att detta är en skitlön i dagens Sverige. Han svarade: ”Kvinnor är så duktiga på att få det att gå ihop. Jag känner en kvinna som har 8000 kr brutto i månaden, och hon klarar sig. Det är fantastiskt.”

Jag skrev det i Spårhunden. Den artikeln väckte reaktioner. Men delvis blev det reaktioner på fel sak – både chefer och en del städare klagade på att vi hade kallat städarna för städare och inte lokalvårdare!

Hur länge gjorde ni tidningen?

Inte så länge. Efter 6-7 år kom en omorganisation i Seko. Det blev andra strukturer, inte renodlat järnväg utan många andra yrkesgrupper kom in i vår avdelning. Närheten försvann och Spårhunden också. Det togs beslut att Spårhunden skulle läggas ner. Istället kom Seko-eko som var mera enkelriktad facklig information. Jag fick erbjudande om att vara chefredaktör för Seko-Eko, men jag tackade nej. Det var full strid i Älvsjö då och jag ville hålla mig där.

Kommer du ihåg något annat skriftligt som hade betydelse på er arbetsplats?

Ja, det var efter strejken på Stockholmsbagarn 1995. Bagarna vann i stridsfrågan, de stoppade en stor nedskärning. De strejkande blev dömda till strejkböter. Vår klubb bidrog med pengar och vi fick ett tackbrev som vi satte upp på anslagstavlan. Många stod och läste det. ”Där är vi”. En kille sa: ”Tänk om vi går ut i strejk – då får vi också stöd från alla dom här!”

Vi hade haft en hel del stridigheter där vi vägrade gå med på dumheter som SJ och även ombudsmän försökte tvinga på oss. Man undrar ju till sist: Är det vi som är galna eller är det alla andra? När vi såg vår klubb räknas upp där bland många andra som bidragit till Bagarns strejkböter, så var det en viktig händelse. Vi var inte ensamma.

Jag kan berätta en annan grej om en tidning också, fast det var inte vår. Jag pratade en gång med Arne S Lundberg, som var chef på LKAB under gruvstrejken. Det var  i slutet på 1990-talet, 20 år efter strejken. Det skulle göras en film om hur staten och dess lierade agerade under strejken. Lundberg ville inte vara med i filmen, han kom väl fortfarande ihåg att han blivit utbuad av de strejkande gruvarbetarna i Kiruna. Men jag fick göra en intervju som research.

”Allt var Flammans fel” sa Lundberg. Det var gamla Norrskensflamman han menade då. Det fanns ingen annan tidning som hade sån intim kontakt med arbetarna som Flamman hade där uppe och Lundberg ansåg tydligen att tidningen hade haft en avgörande roll.  Och så sa han ”Det finns inget farligare för ett samhälle av vår typ än en okontrollerad och enhetligt agerande arbetarklass”.